Stockholms Akademiska Forum

Kategorier: Kollektioner

2016

Konstkonsult: Birgitta Silfverhielm
Placering: Stockholms Akademiska Forum, Stockholm

I den kollektion Birgitta Silfverhielm skapat för Stockholms Akademiska Forum (STAF) har hon i samråd med myndigheten utgått från konstnärer utbildade vid de två konstskolor som återfinns bland STAF:s medlemmar, Konstfack och Kungl. Konsthögskolan. Denna strategi har också Creo Arkitekter, som tagit fram inredningen i STAF:s lokaler, arbetat utifrån, vilket på ett naturligt sätt knyter samman konsten och inredningen med STAF och dess medlemmar.

 

Hitta hit

Kollektionen består av tio verk som visar en bredd både vad gäller konstnärernas ålder, generation och kön men också i fråga om tekniker, uttryckssätt och material. Skulptur, teckning, textil och måleri möts i en väl avvägd balans, och verken i kollektionen är utvalda för att komplettera och kommenterar verksamheten på platsen, rummets funktion och inredning.

Birgitta arbetar planerat men också intuitivt med utformningen av kollektioner och tar stor hänsyn till både rummens förutsättningar, symboliska värden och de som arbetar i lokalerna. Hon beskriver sin process som ett brett insamlande av intryck, material och information från platsen, som sedan sammanställs och finner sin form i den konst hon sedan väljer ut.

Så här beskriver Birgitta sitt arbete: ”Jag vill bidra med något som liknar en liten nyckel; ge upphov till tankar på hur tingen berör varandra, vad de väcker hos varandra.”

I kollektionen för STAF har hon arbetat med nyinköpt konst tillsammans med verk ur Statens konstråds samling och placerar dem så att de inte bara ska interagera med platsen och miljön, utan också med varandra. Birgittas arbetsprocess är metodiskt intuitiv där hon hela tiden omprövar det hon tänkt för att inte falla in i invanda mönster. Hon har en plan, men den är inte skriven i sten. Hon provar, flyttar runt, överväger. Var ligger blickfånget, hur rör människor sig i lokalen?

Från STAF:s entré syns Karin Mamma Anderssons ryamatta på en fondvägg längst bort i korridoren. På nära håll upptäcker du det fantastiska hantverket, utfört av Ateljé Märta Måås Fjätterström, och de olika färgfälten framstår som rent abstrakta. Men på avstånd från entrén blir motivet tydligt: det är en närgången bild av en kvinna.Just Karin Mamma Anderssons rya är också det verk som medarbetarna på STAF uttryckt mest intresse för, de upplever den som spännande, vacker, men kanske också lite som något som kan provocera och utmana: ”[Det är] ett verk som väcker tankar kring hur och av vem det kvinnliga könet porträtteras ”säger en av dem.”

I korridoren skymtar konstverken som hänger inne i arbetsrummen och i matsalen och loungen har det bildats samlingar av verk som både relaterar till varandra men också till miljön. På matsalsväggarna hänger två verk, ett av Jan Manker, Myra, och ett grafiskt blad, Möte, av Pierre Olofsson. De två konstnärerna, födda 1941 respektive 1921, representerar två olika generationer och skiljer sig även i stil. Jan Mankers konst ställer ofta sina betraktare inför gåtor och rebusar och kanske så även här. På duken syns nämligen en myra i två delar med en lång, skarp skugga mot en bakgrund som skiftar från grågrönt mot rosa i jämn ton, en bakgrund som inte ger oss den minsta ledtråd till hur vi ska tolka rummet i bilden. Utan referenspunkt framstår myran som gigantisk eller pytteliten, helt enligt Mankers sätt att ifrågasätta och undersöka perceptionens gränser. Olofssons verk speglar i sin tur konstnärens formspråk med drag av konkretism, 50-talsmodernism, motivets cirkelformade färgfält skär genom varandra i ett evighetsmönster.

I loungen samlas tre kvinnliga konstnärer, och förutom Karin Mamma Anderssons rya finns där två skulpturer, en av Ingrid Olsson och en av Anna Fjällbäck. De två skulpturerna är placerade tillsammans på en gemensam sockel och leker båda med trädet som form. Ingrid Olssons höga, strama Vinterträd i vitt stengods sträcker sig uppåt medan Anna Fjällbäcks Mutanti färgglatt och lekfullt breder ut sina tuftade grenar. De båda skulpturerna möts i det växande, som en metafor för den studerandes utveckling genom lärande.

Kollektionen möter de som arbetar på STAF i deras vardag och Birgitta har genom hela sin arbetsprocess strävat efter att förankra kollektionen hos dem. Hon förklarar, diskuterar och känner av, allt för att kunna hitta konst som känns självklar i lokalerna och sammanhanget, för att på så vis också bli en naturlig del av STAF. Som en del av sitt arbete håller Birgitta också en visning av konsten för personalen när kollektionen är installerad. Då förklarar hon en del av sina tankar och tillvägagångssätt i arbetet med kollektionen, men främst försöker hon tillhandahålla nycklar för personalen själva att upptäcka och vilja utforska konsten. Det viktiga är inte att alla ska tycka konsten på platsen är estetiskt vacker, utan att den ska väcka intresse, nyfikenhet och skapa diskussion.

Hon visar på små, subtila detaljer i flera av verken som kanske inte syns vid första ögonkastet. Som de små tuftade ögonen på ena sidan av Anna Fjällbäcks Mutanti, som vid en första anblick inte är så tydliga, men som vid närmare betraktande ger skulpturen en helt ny dimension av mänsklighet.