Skolgård

Konstnär: love and devotion
Kategorier: Permanent konst project

Curator

Anders Boqvist

Love and devotions omgörning av skolgården på Olaus Petri-skolan i Örebro aktualiserar några av de mest grundläggande frågorna när det gäller offentlig konst: vad är det man gör när man placerar ut eller gör konst för en specifik plats? På vilket sätt ska man förhålla sig till den sociala eller fysiska miljön? För vem görs verket? Hur kommer konstverket att påverka platsen? Vilket är beställarens syfte? Men också: hur kan ett konstnärligt arbete se ut?

Bakgrunden är inte oväsentlig: Olaus Petri-skolan skulle genomgå en totalrenovering. Däremot fanns knappt några pengar budgeterade för skolgården, trots att eleverna tillbringar en betydande del av tiden där. I det skedet initierade Anders Boqvist på Statens konstråd ett utvecklingsprojekt med uppgiften att ta fram ett förslag till vad som kunde göras med den nedslitna skolgården, och med vilka medel.

Det är ingen tillfällighet att love and devotion fick ta sig an undersökningen. Flera av deras tidigare arbeten kännetecknas av hur de tar ett större grepp om en miljö, hur de går in med en övergripande blick på den plats eller institution de ska arbeta med. Ett exempel är deras arbete med två psykos- och rehabiliteringsavdelningar på Ulleråkers sjukhus i Uppsala, där de genom enkla förändringar fick fram en väsentligt bättre miljö för anställda och patienter.

Vad gjorde de? Allt från till synes självklara åtgärder som att byta ut udda gardiner eller plocka bort gammal bråte, till att låta snickra en trappa som ger direktaccess till sjukhusets vackra gård. Arbetet påminde även om vikten av att ta sig an mer osynliga förhållanden. Till exempel visade det sig att det företag som hade hand om reparationer och underhåll på avdelningarna inte skötte sitt uppdrag, vilket är grundläggande om verksamheten ska fungera.

På samma sätt kan man säga att den viktigaste delen i love and devotions arbete med Olaus Petri-skolan var att påverka den redan beslutade renoveringen. Tillsammans med elever, lärare, men också representanter för stadsdelens föreningsliv, arbetade de fram ett förslag på en utomhusmiljö som inte behövde kosta skjortan.

Här har det hänt något intressant de senaste tio åren: alltfler konstnärer går in och arbetar direkt med samhälleliga strukturer – politiska eller andra. Mot den fonden framstår begreppet ”platsspecifik” som märkligt föråldrat: den fysiska platsen är bara en liten del av en större situation som konstnären tar sig an. Man kan tala om en förändring av konstnärsrollen, men också av konstverket som sådant. För vad är ”själva konstverket” i love and devotions fall? Visst går resultatet att se som en helhetsgestaltning. Men lika viktigt har varit att påverka ramarna, grunden för hela arbetet. Det primära är inte vilka material, genrer, tekniker eller rumsliga förhållanden som nyttjats. I lika hög grad handlar det om den dialog och de relationer som skapas i processen. Det kan vara lika angeläget att arrangera en föreläsning som att utforma en klättervägg.

Jag vill inte avfärda möjligheten att ett avgränsat konstverk som över huvud taget inte har med platsen att göra likväl skulle kunna bli lyckat – ibland fungerar det som är till synes fel alldeles rätt. Men i ett läge där inte ens de mest grundläggande miljömässiga behov är tillgodosedda skulle det onekligen krävas en avancerad form av tunnelseende att som konstnär komma in och placera ut en konstnärlig egotripp till skulptur eller utsmyckning.

Nu är skolgården i bruk, färdig att undersökas och utvärderas av elever, lärare, konstkännare, förbipasserande, bouleentusiaster och av boende i området. love and devotion har sin vana trogen närmat sig platsen som en öppen fråga, svaren har i hög grad formats i diskussioner med dem som vistas där. Flera av förändringarna bygger på gruppens förmåga att ta tillvara de resurser som finns, att behålla en lyhördhet för vad som behövs. Flera av delarna är fantastiska i sin enkelhet, som den betongkub som elegant har bäddats in i en kulle. Ett nytt rum där insidan till exempel kan användas till utställningar och taket som scen. Det är en lekfull ekonomi: kullen är uppbyggd av schaktmassorna som blev kvar från ombyggnationen. Perfekt för isbanor på vintern, som utkiksplats, som visuellt avbrott. På en annan plats har gamla gatlyktor som skulle bytas ut ställts samman till en bukett av lyktstolpar – en underbart motsägelsefull bild. Det är omöjligt att här redogöra för alla delar av omgörningen. Till stora delar har skolgården behållit sin gamla karaktär med stora asfalterade ytor, träd, lekplats, basketkorgar och klätterställningar. Här är det omsorgen om detaljerna som är bärande. Mer oväntat är hur de till exempel anlagt stora trädäck längs två huskroppar, ett slags flerprogrammerade eller odefinierade ytor för allt från samling till lunch, uppträdanden eller bara vila. För de minsta har de anlagt ett vindlande magiskt land på en tidigare outnyttjad yta, ett område med en slingrande bäck, gräs, betongdjur, en bro och inte minst en fantastisk ljussättning.

Hela arbetet har tagit avstamp i frågan ”Vad är en skolgård?” Sin mest radikala prövning har den fått i områdets södra del, den öppna sträcka som löper längs Mäster Larsgatan. love and devotion har tagit bort det sedvanliga höga staketet och i stället satt dit ett knappt halvmeterhögt räcke som bara diskret förtydligar gränsen till skolan. Strax innanför har de låtit anlägga en 80 meter lång bana täckt med stenmjöl, idealisk som boulebana. Tillsammans med träden som löper längs gatan bildar den också en lummig allé – en boulevard.

Här, i gränsområdet mot ”omvärlden”, öppnar man alltså upp för andra än dem vi är vana att förknippa med skolgården. Boulespelare, grannar eller pensionärer som vill sitta ned en stund. Måste en skolgård avskärmas från omvärlden? Många föräldrar skulle nog reflexmässigt säga ”stäng in barnen, stäng ute alla obehöriga”! love and devotion vänder på frågan: Kan inte skolgården vara ett ställe där generationer möts? Är det inte bättre att öka närvaron av vuxna?

En viktig del av arbetet har varit att visa att det går att välja konstnärliga lösningar och kvalitetsprodukter, även till ett område som ofta styrs av kompromisser och budgetlösningar. Här har samarbetet med andra varit bärande, som med en av stadens tekniska gymnasieskolor.

I dag diskuteras på flera håll risken med en ökande instrumentalisering av konsten, att konsten blir ett verktyg för andra syften. Det gäller inte minst i förhållande till en alltmer kommersialiserad internationell konstvärld, där konsten reduceras till medel för marknadsföring eller konsumtion. Men den diskussionen måste också föras när det gäller hur konsten fungerar i en statlig eller kommunal kontext. Håller konsten på att reduceras till en serviceinstans i tider när staten tycks genomgå en långsam nedmontering? Liknande frågor kommer att bli nödvändiga för gruppen att förhålla sig till ju längre de arbetar.

Frågan om vad som är bra konst är i love and devotions fall oundvikligt knuten till frågan vad som är bra för brukarna. Jag ser det som en ideologisk hållning från konstnärernas sida, ett medvetet steg bort från bilden av konstnären som isolerad från samhället. Som de själva uttryckt det: ”Som konstnärer är vi tacksamma och glada över att få chansen att få vara med där det händer, som på en skolgård till exempel!” Liknande uttalanden kan fortfarande provocera i en konstvärld där ”nytta” fortfarande ses som motsats till konstnärlig integritet. Deras arbete är ett uttryck för något jag tror många konstnärer känner i dag, och som sammanfattats av Susan Gablik i den snart klassiska antologin från 1995 Mapping the terrain – New genre Public art: ”Autonomy, we now see, has condemned art to social impotence by turning it into just another class of objects for marketing and consumption.”

Man kan säga att respektfullhet och generositet är en viktig del av love and devotions arbete. Det är halva sanningen: lika viktig är respektlösheten. Respektlöshet gentemot det invanda, mot processer och mekanismer som blivit självgående och självklara.

Milou Allerholm