Ridån

Konstnär: kajsa g eriksson
Kategorier: Permanent konst

Konst är konst. Mode är mode. Men vad händer när två skilda praktiker möts? Kan de överhuvudtaget mötas utan att hierarkier och positioneringar uppstår? Kajsa G Eriksson (f. 1965) är Sveriges första doktorand som utforskar modedesign – diskursen utifrån en konstnärlig praktik.

Göteborg, Sommaren 2006

Västra hamngatan 25, 411 17 Göteborg

Curator

Yvonne T. Larsson

Det är i denna förening av två till synes skilda traditioner som de politiska, estetiska och etiska dimensionerna spelas upp, och det är i detta skådespel som den representationella regimen som styrt de olika konstarterna kan störtas till förmån för en estetisk regim. Det handlar helt enkelt om en estetisk revolution i liten skala. För om vi tittar närmare på verket Ridån som Kajsa Eriksson producerat för Pedagogen i Göteborg, inser man snabbt att det inte är en ridå vi ser utan något annat. Konstruktionsmässigt är det en svår balansakt mellan lätta och tunga material. Ridåns textila delar består av övertryckt bomullsväv och handmålat siden, som är allt annat än typiska ridåmaterial. Sidenbubblorna som sticker ut här och var ur ridån, är fluffiga och för snarare tankarna till klädernas obeständighet än till offentliga utsmyckningars hållfasthet. Ridåns veck är sydda i raka rör, likt sammanfällda arkaiska kolonner eller cylindrar i Fernand Légers futuristiska anda. Det är med andra ord inga naturliga veck, utan bilden av veck som möter oss. Vecken har blivit yta, men de fungerar fortfarande som veck eftersom de döljer sin konstruerade natur.

Är då detta en låtsasridå? En bild av en ridå och inte en ridå i sig? Eller är det rätt och slätt en kuliss för kunskapens skådespel? Jag skulle vilja gå så långt, denna gång i samförstånd med konstnären, och hävda att det inte är en ridå, utan ett uppförstorat klädesplagg som fungerar som en ridå. Ett klädesplagg uppsytt enligt mönsterkonstruktionens lagar, där baksidan så småningom blir framsida. Sidenbubblorna, som här ser ut som bröstfickans sidennäsduk eller ut- och invända byxfickor, fångar upp plaggets dubbla rörelse av täckande och blottande.

Utgår man från klädesplaggets funktion, inser man snabbt att man kan trä armarna genom de hål som uppstår mellan de ”konstruerade” vecken. Ridån blir då som en stor cape med ärmhål. Men capen förblir statisk och därmed obrukbar, eftersom man inte kan gå iväg klädd i den. Klädesplagget fungerar då som ett frivilligt fängelse. Det sluter dig och håller dig tillbaka, så länge du väljer att vara kvar i dess makt. I det här fallet har plagget blivit ett slags fantom för kroppen, en fantom som går igen i det övriga rummet. När folk hänger upp sina ytterkläder – har de omedvetet interagerat med verket, och låtit människans skal härma konstverket i rummet. På det viset uppstår en formell ”kläddialog” i rummet.

Om man istället tittar på dess form, ser man att det till viss del härmar ridåns form, samtidigt som plagget tar in andra epokers klädstilar – som rokokons frasiga kjolar. Veckets idé återkommer nu i det textila överflödet som tränger fram mellan de konstruerade vecken. Sidenbubblorna ser ut som krinoliner, pungar, puppor, elakartade tumörer, skrumpna ballonger. Excessen finns överallt, även i färgen som hällts över tyget. Sidentaft är också ett frekvent material i brudklänningar och en symbol för överflöd. Men här har brudklänningen dragits ned i smutsen och mer eller mindre använts som torktrasa. Skrynkliga som de är, ser sidenbubblorna ut som blommor som håller på att vissna. Ett vanitasmotiv fångat i textilens form. En påminnelse om att alla offentliga utsmyckningar kommer att gå dithän en dag, när konservatorernas arbete och andra preserverande faktorer inte längre kan försäkra konstens överlevande av livet.

Ridån tar även upp kroppens idé. De organiska formerna som sticker ut mellan de röda slitsarna varifrån bubblorna pöser upp, skulle även kunna representera eller åtminstone alludera uppförstorade kvinnokön. Tygets veck fångar upp köttets veck. Ridåöppningens röda remsor som ser ut som två visuella handtag varmed man rent fysiskt skulle kunna dra isär tyget, bildar en spricka som betecknar såväl kvinnokönets välkomnande som utestängande mekanismer. Ridåsprickan skapar både förväntningar men också passager för aktörerna som kan dyka upp eller försvinna bakom ridåns hårda gränsdragning mellan fiktion och verklighet.

Ridån är till synes enkel som konstruktion, men dess enkelhet innesluter sig kring sig själv på ett sätt som skapar förvirring och vilda associationer. På det sättet fungerar den perfekt som projektionsyta för allehanda dagdrömmerier som kan infinna sig inför en för tråkig föreläsare. Ridån blir på det sättet en fata morgana, en mental transportsträcka som tar dig till en annan plats än där du befinner dig.

Man kan betrakta Kajsa G Erikssons verk som en upp och nedvänd värld i stil med den medeltida karnevalen som lät dåren vara kung för en dag. Här är det istället royalismens tunga textilier som detroniseras genom det moderna klädesplaggets lättburna tyger. Sidentygernas festliga färger för tankarna till medeltida tornerspel, tygbubblorna till den franske konstnären Jean Honoré Fragonards sensuella krinoliner. Eller är det Nora i Ibsens Dockhem som fastnat med kjolen på väg ut ur det borgerliga rummet? Ridån kan också jämföras vid en gigantisk skolåda som grävts ner i marken och nu givit efter för naturens lagar. Vad kommer in? Vad kommer ut? Ridån skulle också kunna vara en stor omlottkjol som släpper in ljus beroende på tygets rörelse. Det är som om Kajsa G Erikssons ridå hade kvinnlighetens erotik, barnets ”tittut” och kurragömmalekar och gåvans dramatiserande presentpapper. Alla berättelser och tolkningar är möjliga.

Ridån fungerar som en stor fiktionsmaskin, en berättelse om berättelser. Likt konstnärens Ilya Kabakovs installationer kan man gå in i själva konstverket och komma ut på andra sidan. Man lämnar en fiktion för en annan. Sovjettiden var en realiserad utopi för vissa och ett helvete för andra. För att ta sig ur en fiktion var man tvungen att hitta en ny fiktion att tro på. Det är också så den franske filosofen Michel Foucault definierar vansinnet – dåren flyr befintliga regler och går med på de regler han sätter upp för sig själv. Reglerna sätter gränsen för rörelsefriheten men även fiktioner har sina gränser. Ibland kan konstverk destabilisera den rådande fiktionen och erbjuda andra. Så är fallet med Kajsa G Erikssons Ridån som inte längre är en ridå, utan en kropp utan organ eller konturer, ett verk som slukar meningen i samma ögonblick den producerats. Ridån kan uppfattas som en materialisering av det deleuzianska begäret. Filosofen Gilles Deleuze ifrågasatte psykoanalysens uppfattning av begäret. Enligt honom är inte begäret en teaterscen, utan en fabrik som oupphörligt producerar nya strukturer för begär. Dessa begärande maskiner som är omättliga, multipla, organiska, energiframkallande och energikonsumerande, ingår i ett system där människan och naturen producerar varandra. Allt är i ständigt vardande. Så också i den dialektiskt uppbyggda Ridån som är både öppen och sluten, både begärande och begärd, både artificiell och organisk. Koloristisk bombastisk såväl som svalt minimalistisk, postmodernistisk i sin blandteknik och respektlösa genreöverskridande, såväl som modernistisk i sin monumentala framtoning. ”Det roligaste hade varit”, hävdar Kajsa G Eriksson, ”om man hade kunnat skicka runt konstverk i stadsrummet. Om Ridån hade kunnat skjutas iväg på skenor så att alla kunde få ta del av den”. Vad kunde vara mer underhållande och kunskapsproducerande än en offentlig utsmyckning som cirkulerade runt i stadsrummet? Den stora hörsalen på Pedagogen ger intryck av ett slutet rum, utan fönster, lokaliserad till ett våningsplan under jord. Förhoppningsvis kan Ridån släppa in lite ”ljus i grottan”.

Sinziana Ravini