Restare

Konstnär: monika larsen dennis
Kategorier: Permanent konst

Curator

Krigarens vila

Kriga för fred – freda för krig
Heroer – var och en efter sitt mått
Värnat, kämpat
Ibland fallit
Inte sällan smält sin lycka för andra
Visat oss måttet – bräddfullt
Beslutsamt flöjlarnas motsats
Svårböjlig vilja, fördolt mod
Inte så neutrala att de avstod
Allt i vårt ställe
Varför gälden är vår
Krigaren må vila

Knopp, pånyttfödelsens uppåtstigande rörelse
Samtidigt dess motsats – spets till strid
Den hårdhet som kräver mjukhet
Den mjukhet som vilar på hårdhet
Den lydnad som rymmer olydnad
Motsatsernas enhet
Lotusen förenar det oförenliga

Kropp i mänsklig skala
Fast större än livet
Dock mindre än döden
Thassosmarmorns ljumma vithet
Bjuder bot och läkning
Scengolvets stoftkornsprydda ljusgrå
En leviterande bädd för helande
Sökande klarhet och lindring
Vilja tala när inga ord finns
För den smärta ingen tanke fattar
När gårdags skuggor oupphörligt jagar

Ett vattenskuret mönster – intarsia i sträv plan betong
Arabesker av mattblankt stål
En ytas mjuka skrift skriven i hårdaste hårt
Cirkeln, idealt kretslopp, omlopp och cykel
Fulländad – skönhetens insignium
Lunden av lönn, lind, bok och hägg
Omsluter oss med minnets förmildrande ljus
Våra överlappade händer i beredskap – att ta emot
Molnen sjunker i vattnet mellan träden
Vatten som ekar tysthet
Vit sten blir luft, luft övergår i vik
Talar om det förgångna som vore det ett nu

Kaviteter, frånvaro, förlust
Materiens immaterialitet
Skålar av icke-vara
Konkava anleten, tårformade
Rymdens svala droppar
Ansiktslösa ansikten
Okända är de jag, du, vi
En glömskans sömn som besegras
Först ansikte mot ansikte blir de verkliga

Bänka sig, betrakta, besvärja
Bli delaktig i verkets kamp mot glömskan
Överlevnadsstrategier, stå fast, bli kvar
Restare, självuppehållelsens väg
Trevande söker vi lösa lotusformernas
Cirkelinskrivna skrift
Marmorns släta vita, scengolvets strävgrå
Inte en målning, men en trappförsedd rumsbild
Vars värmande ljushet talar ett omslutande språk
Luktsalt för domnade sinnen

Tystnad, andaktsfull stillhet
Krigarens vila – en plats för alla.
Vi tänker drömmar, ibland stäckta
Minnesnebulosor som kolliderar
Eroderad sorg övergår i hugsvalelse

Om hösten, de höga stammarna
Vaktposter, stillhetens väktare
Om sommaren, lundens mustiga grönska
Silat solljus
Om vintern, kallt vitt över ljummet
Ett skyddande täckelse
Om våren, skirgrönt spetsflor svept
Kring övervintrat monument
Om natten, ljuspunkter under svart himmel
Aldrig ensamt mörker

I skuggan sover hemkomstens svalka
Fortvarons mjukgörande balsam
Över oss, himlens taklösa valv
Mullen under oss, mollstämd
Däröver ett värn av gjuten betong
I mitten en vertikal kropp av bidad tid
Obrottsligt vakande, evigt ståndaktig

Styrkans svaghet – svaghetens styrka
Läkning av minnets oläkta sår
Från frånvarons tomhet
Till närvarons förtröstan
Planer för uthärdande
För växt och överlevnad
Vi får inte vara det sista slocknade ögat
Utstrukna

Memoria, platsen, lunden
Minnets texter, halvt läsbara
Ordens otillräcklighet inför antik sten
Av rymd och luft omfluten
En sekund av glömska, av vederkvickelse
Envis saknad
Minnet formar sig till läppar som söker
Din sovande mun
Vi minns vår glömska, den väcker vår gråt

Elden kommer i retur, som aska
Utplåningen – livets gengångare
Alltings återkomst
De som vakat längs kuster av stål och järn
Som prövats av isande vind och glödande hetta
Värmts av kamratskap, av sammanhållning
Märkts av pliktens harnesk
Som färdats över jord och hav
Långt från det antika Thassos
Ofta med det lidandes mörker i sällskap
I klinch med livets risk
Likväl alltid nära egna stränder

Lars O Ericsson