Pssst…

Redan när jag träffade Zsuzsanna Gilice då hon fortfarande var elev vid Konsthögskolan Valand, berättade hon för mig att hon letade efter ”större papper”. Hennes teckningar växte och sökte sitt rätta format. När jag nu ser hennes arbete i entréhallen till nya Högskolan Väst i Trollhättan, förstår jag vart det var hon siktade.

En teckning av enorma proportioner, där blyerts i olika gråa nyanser bildar ett organiskt myller av textfragment, lösryckta ord och avbrutna meningar; där texten är tecknad snarare än skriven, och alltså både text och teckning problematiserade. Vardagshändelser, existentiella frågor och det allra mest privata (dagboken) – för allt tycks det finnas plats i texten, i blyertsmassan. Som betraktare söker man efter en utsaga, men orden är hela tiden på väg någon annanstans, både i sitt resonerande och på själva papperet, rinner iväg. Överallt återkommer dock reflekterandet över det som just håller på att ta form, själva skrivandet och tecknandet, det pågående nu.

Bland orden står en ensam gestalt, barfota och klädd i enkla kläder. Gestalten bär drag av konstnären själv och gör en gest med sin tomma, vita högerhand. Handen – skrivar- och tecknarhanden, får man förmoda – tycks visa fram sig själv som redskap och möjlighet. Gesten är enkel men gåtfull.

”Hjärnbarken är den märkligaste delen av hjärnan, ett tunt lager grå substans med många vindlingar och fåror. Här föds allt som gör oss till människor”, skriver Gilice. Också blyertsen hon tecknar med blir en sådan vindlande substans. Och i hanteringen av dessa substanser – det egna och det Andra – blir tecknandet en verkligt människoskapande handling: öm, prövande och svindlande.

Tonen är melankolisk, visst, men backar man bakåt i rummet och kisar med ögonen upp mot teckningen, blir de utsparade vita fläckarna ändå solglitter på ett mörkt hav.

Lars Blomqvist