P.ULL

Sophie Totties konstnärskap präglas av en stark känsla för hur rymd, materialitet och kroppens rörelse samverkar i upplevelsen av ett verk. För Ulls hus på SLU:s campusområde i Ultuna har konstnären gjort en teckning av hundratals reflekterande mässingspunkter som gjutits in i ett terrazzo golv.

Längtan efter kunskap och förståelse formar grundbulten i en universitetskropp.

Som en poetisk påminnelse om vetandets mångskiftande karaktär associerar golvteckningen till den franske filosofen Michel Serres bild av en gnistrande stjärnhimmel som metafor för kunskap istället för den starkt upplysande solen. En oöverblickbar mängd glimmande punkter skapar ensamma eller i grupp navigationspunkter att förhålla sig till istället för den ensamt tronande himlakropp som solen utgör.

Mässingscirklarnas placering i rektanglar och kvadrater tar sin utgångspunkt i det panteistiska templet Pantheons fackverk. Ljuset som flödar in genom Pantheons öppna okulär får sin motsvarighet i det ovala mässingsobjekt som kompletterar golvteckningen. Objektet utmanar genom sin form och placering rummets rätvinkliga logik och förskjuter rumsupplevelsen i det tolv meter höga atriet. Från vissa vinklar upplevs objektet som en svävande skiva av materialiserat ljus som i ett fruset ögonblick stannat just innan nedslaget i golvytan.

I rörelsen i och runt om verket P.Ull förnimmer betraktaren verket i sin mångfald. Verkets placering i det tolv meter höga kvadratiska rummet i byggnadens mitt gör att man kan se golvytan från sex våningar. Mässingen har valts utifrån metallens förmåga att mjukt och följsamt reflektera ljus. Kroppens rörelse påverkar upplevelsen av verket eftersom ljusets träffvinkel förändras beroende på var man står. På så sätt strålar P.Ull fram i och med rörelsen i rummet för att sedan träda tillbaks och till synes försvinna ur betraktarens synfält. Det blir ett spel mellan det synliga och det osynliga, mellan vad som träder fram och vad som drar sig undan. Trots sin permanens skiftar upplevelsen av verket, inte bara på grund av betraktarens rörelse i rummet utan också av jordklotets rotation som påverkar hur solens ljus faller och reflekteras. Att på ett poetiskt sätt locka fram bildens påtagliga närvaro parallellt med dess flyktighet utgör grunden i Totties konstnärskap och knyter an till människans och kunskapens grundläggande förutsättningar.

Lotta Mossum, curator, Statens konstråd