Natt som dag

Konstnär: andreas eriksson
Kategorier: Permanent konst

Säkerhetspolisen (SÄPO), Vintern 2014

Gunnar Asplunds Allé 14, Solna

Curator

Peter Lundström/Statens konstråd

Entréhallen är ett genomgångsrum. Det är ett rum som förändras av människorna som rör sig där, ständigt på väg någonstans. Rulltrappor förbinder entréhallens två plan, och skapar ett kretslopp som underlättar människornas förflyttning. Platsen är hemifrån men inte framme, varken ute eller inne. Entréhallen utgör ett område som ligger mellan det offentliga och det privata.

Till detta rum lägger Andreas Eriksson en glest sammansatt struktur, som på samma gång förstärker och löser upp arkitekturen. Hans konstnärliga gestaltning både betonar och saktar ned rummets egen inbjudan till rörelse. Andreas Eriksson utnyttjar entréhallens underliggande konstruktion och utsätter besökaren för en stillsam, men omvälvande, omskakning. Genom små ingrepp i rummet förvandlar han ner till upp, och uppe till nere.

Två stora bilder av landskap, en målning och en textil vävnad, möter varandra på gränsen mellan entréhallens övre och undre våningsplan. Där, i skarven mellan två konstnärliga uttryck, pågår Andreas Erikssons mest direkta omkastning av rummet. Bildernas milda friktion mäter ut rummets skiktningar, i en spegling av varandra. Vävnaden återger målningen genom att visa upp en inverterad bild. Det är så vi läser bilderna – att den övre är rättvänd och den nedre en reflektion. Kanske är det verkligen så, men det kan också vara tvärtom. I förlängningen leder tankegången till att entréhallens egna rumsliga förhållanden ifrågasätts.

Utöver den vertikala pendlingen bär bilderna också på en rörelse som utvecklar sig i djupled. Ett ljusare fält anger en smal öppning in i bilderna. Vi ser konturen av en landremsa, som i sig orsakar en förflyttning bort från rummet, från ytan in i ett illusoriskt djup.

Direkt innanför dörrarna är en liten cirkel inlagd i golvet. Den ljusa kolmårdsmarmorns runda form avtecknar sig distinkt mot den mörkare skifferstenen runt omkring. Det är lätt att läsa den som en måne på stengolvet. Plötsligt vandrar vi på natthimlen, i en annan rymd än rummets. Vi kan även se ådringarna och fläckarna i marmorn som marken på vår jord, sedd från ett flygplansfönster. Genom enkla grepp ställer Andreas Eriksson våra invanda perspektiv på huvudet.

På det övre planet sticker ett antal små former upp ur golvet. Det är mullvadshögar gjutna i brons. Mullvaden är oftast till förtret för oss människor. Det nästan blinda djuret gräver sig upp var det vill, gör hål i gräsmattan och lämnar spår. Högarna tar upp landskapsbildernas lodräta rörelse, men markerar även den osynliga verksamhet som sker under ytan.

Magnus Bons