March 6 A.M.

Konstnär: ingegerd råman
Kategorier: Permanent konst

Sveriges nya ambassad i usa ligger på en naturtomt med två stränder och samtidigt mitt i staden, på K Street, Washington d.c. Faktum är att tomten är början på hela den anrika 1700-talsstadsdelen Georgetown, som i öster avgränsas av den lilla ån Rock Creek och i söder av den mäktigt trögflytande Potomac-floden. Byggnaden ligger just där de båda vattendragen flyter samman. Ett läge som var avgörande för Statens Fastighetsverk sfv när det här äntligen kunde sätta punkt för ett sökande efter lämplig tomtmark som pågått sedan 1960-talet.

Curator

Eva Rosengren

Inte konstigt således att juryn, i tävlingen som föregick den emotsedda byggnaden, gav uppdraget att utforma den till ett arkitektkontor som blivit känt för utpräglat starka uttryck: Wingårdhs. Ett val som i sin tur utmanade Statens konstråd att för den konstnärliga gestaltningen välja någon med ett lika starkt och självständigt språk: Ingegerd Råman (f. 1943). I House of Sweden får publiken för första gången se henne ta sig an sitt signaturmaterial glas i monumental skala, och dessutom möta henne som möbelformgivare – något som aldrig tidigare hänt.

March 6 a.m. är titeln på verket, som fått namn efter den livgivande tid på året i Sverige när våren får isarna att börja spricka upp och sotsvart vatten sköljer över rimfrostiga isflak. Redan valet av titel kan tolkas som uttryck för Ingegerd Råmans tidigt uttalade önskan att hennes arbete ska ses som ett tillägg till den arkitektoniskt gestaltade byggnaden. En dialog med dess nordiska anslag, som hunnit bli fakta att förhålla sig till då hon 2005 tillfrågades om uppgiften. Med uppdraget etablerades också möjligheten att på allvar pröva ett betydligt större format än det som medges i de klassiska bruksföremål av keramik och glas hon konsekvent arbetat med och utvecklat under närmare fyra decennier.

House of Sweden är ett för svensk utlandsrepresentation ovanligt byggnadsprojekt. Utöver ambassaden (på mittenplanet) inrymmer huset också lägenheter (högst upp) och offentliga utrymmen för utställningar och andra, för allmänheten öppna aktiviteter (två våningar längst ned i byggnaden). De nordiska anslagen – till exempel blont trä och stora glaspartier som skapar transparens och släpper in mycket dagsljus – var viktiga då Statens Fastighetsverk år 2003 valde arkitekterna Gert Wingårdhs och Tomas Hansens tävlingsförslag. sfv hade ju fastnat för tomtens ”typiskt svenska läge” med nära tillgång till ett rikt naturliv (det kan låta obegripligt för en storstad som Washington, men faktum är att en stor mängd sköldpaddor ystert leker i Rock Creek och att hjortar och annat vilt kommer fram ur grönskan på Roosevelt Islands mittemot för att dricka i Potomac-floden) och ville att även ambassadbyggnaden skulle förmedla en symbolisk bild av Sverige. Som byggt resultat ligger denna mycket nära den Sverigebild som etablerats inte minst genom 1990-talets och det tidiga 2000-talets designboom.

Här är det alltså inte fråga om någon brokig arkitektur med flera konkurrerande uttryck som brottas med varandra, utan om en arkitektur präglad av den sammanhållna rättframhetens avskalade estetik. Och även om man i överförd bemärkelse således kan säga att det, snarare än det mångkulturella Sverige, är det traditionella folkhems-Sverige som lyfts fram, sker det med uttrycksmedel som Gert Wingårdh och Tomas Hansen behärskar oerhört skickligt – i moduleringen av ljusreflekterande klarglas och transparens står de inte Ingegerd Råman efter.

I husets två offentliga våningar – foajévåningen i gatuplanet och konferensvåningen som vetter mot Rock Creek en trappa ned – är väggarna glasade från golv till tak och delvis öppningsbara. Genomsynligheten låter sig i sammanhanget gärna tolkas symboliskt: lika öppen och tillgänglig som byggnaden är också landet Sverige.

Det är här, i House of Swedens offentligt tillgängliga del, som Ingegerd Råmans March 6 a.m. kan ses. Ytan hon haft att förhålla sig till är stor – våningsplanen utgör tillsammans cirka 3000 kvadratmeter. Och det är en upplevelse att se hur väl hon behärskar såväl rumsligheten, som den enorma expansionen i skala från bland annat de drivna bruksglas och cylindriska vaser vilka många i dag förknippar henne med.

March 6 a.m. börjar i foajéplanets trånga entrépassage som arkitektoniskt är ett Wingårdhskt signum – ett stycke komprimerad rymd som skapar förväntan inför vad som komma skall och som här utformats som en kubisk vindsluss av glas. Ingegerd Råman accentuerar arkitekturens ansats, genom att bildligt talat föra vattendragen utanför in i byggnaden och låta dem fortsätta porla långsamt i vindslussens glasväggar. Tekniken förstärker här den verkliga upplevelsen av svalka vid inträdet i byggnaden som i Washington sker från ett ofta mycket hett utomhusklimat. Effekten är häpnadsväckande.

Omedelbart till vänster i det angränsande, vidöppna rummet, bryts dess mötande ljusflöde i ögonvrån av en svärta. Det i övrigt vita golvet med sporadiskt svarta inslag, omvandlas här till en sju meter lång rektangel av svart matt och blank granit. På rektangelns bortre kortsida, exakt mittemot den västra av entrékubens levande vattenväggar, har Ingegerd Råman placerat en exakt lika hög glasvägg där glaset genom en gammal teknik frusits till frostrosig is. Och i konferensvåningen en trappa ned låter hon vattnet ingå det mellanläge som infaller när isarna spricker upp. Sju stavar av isrosat glas är på rak linje placerade i en grund vattenspegel med svart granitbotten. De transparenta stavarna anas ur vissa ljusvinklar under vattenytan som flytande flak. Elementet är i det tillstånd som i mars infinner sig lika obevekligt dramatiskt som våren.

Här, under trappan som förbinder våningsplanen med varandra, är det arkitekterna som för vattnet utifrån in i huset; en poetisk metafor för den svenska tjärnen. Det konceptuella greppet att genom materialet, och i övervåningens golv till form och svärta, fånga upp denna av arkitekterna explicit uttalade metafor skapar ett flöde, en helhet av vattnets transcendens. Från rinnande till fruset och åter; från livligt, transparent porlande till stilla sotsvart spegelblankt.

Tjärnen och golvet, det vita med svarta inslag som i hennes rektangel omtolkas med inslag av svart i svart, utgör exempel på arkitektoniska detaljer som Ingegerd Råman i sin gestaltning valt att arbeta vidare utifrån. Till brukarnas mer prosaiska och ibland mindre lätthanterliga krav på såväl arkitektur som utsmyckning, hörde denna gång bland andra Utrikesdepartementets bestämda önskemål om en sittplats för väntande besökare. Förslag väcktes om en möblering av den svarta rektangeln, ett intrång i både det arkitektoniska och konstnärliga konceptet som ledde till intensiv – och konstruktiv – diskussion. Denna resulterade i en förfrågan: kunde Ingegerd Råman tänka sig att själv rita möbler?

I rektangeln, parallellt med ytterväggen, står i dag hennes stiliserade, uppstramade tolkning av den svenska skolbänken, ytbehandlad i svart högblank lack och med stoppad, läderklädd sits. Mittemot står två asymmetriskt placerade ståbord, med cirkelrunda skivor i svart granit, vilande på ben av högblanka lackbehandlade rör som skjuter upp direkt ur golvet.

Det är fascinerande att se hur konsekvent hon i dessa möbler inkarnerar den exakta proportionering som är hennes bruksföremåls signum. Det uttryck som gör föremålen – här möblerna – är omisskännligen Ingegerd Råmans. Här finns hela den inre spänning som får dem att synas tänjda till sin allra yttersta gräns, och samtidigt den så karaktäristiska centreringen som ändå får dem att tryggt vila i rummet; en kraft som lika starkt, osynligt och obönhörligt som en magnet ger dem precist avvägd och orubblig balans.

Betraktad i dialog med arkitekturens form, material och tematik kan denna vilja att samla till vila sägas känneteckna hela Ingegerd Råmans till-lägg. Spänningsfältet mellan tjärnen, placerad kant i kant med konferensvåningens vägg mot Rock Creek, och den vattenomgärdade rektangeln, kant i kant med foajéplanets glasvägg mot K Street, koncentrerar ytterligare den vertikala axel – ett glasat hisschakt i byggnadens hela höjd – som är arkitekturens själva nav.

March 6 a.m. gör rummen till ett. Och det känns avväpnande självklart att Ingegerd Råman också här utgår från vattnet och klarglaset som absolut centrala element. Skalan må vara en annan och uppgiften skilja sig från de hon tidigare haft; uttrycket förblir helt och hållet hennes eget.

Lena From