Lyssnande vägg

I var och en av de sju nya sessionssalar som uppförts på den tidigare innergården till Stockholms rådhus möter vi distinkt komponerade verk av May Bente Aronsen. Konstverken präglas av en lyhördhet för det allvar som präglar en domstols verksamhet. Men de skarpskurna former och genombrutna ytor konstnären använder uppvisar också en generös flödighet – de bildar strukturer som lockar till upptäcktsfärd och som blicken inte vill bli färdig med. Linjerna böljar, korsas, vrider och slingrar sig.

I några av verken går det att ana ekon av det slösande rika dekormåleri som finns i den gamla rådhusbyggnaden. May Bente Aronsen har överfört detaljer från dessa snart sekelgamla målade girlanger och bladornament och gett dem nytt liv i andra material. Så får hennes arbete också formen av en försoningsakt mellan den äldre, historiska byggnaden och dess sentida tillägg. Tidsepokerna lagras över varandra på ett sätt som skänker de i grunden enkla, geometriska kompositionerna en särpräglad dynamik. De arbeten som är uppbyggda av hängande, konturskurna lameller skiftar dessutom karaktär beroende på från vilket håll vi betraktar dem. Står man rakt framför dem förlorar de sin volym och framstår som en rad vertikala streck, men då de ses från sidan tycks de bölja ut från väggen i kraftfulla, organiska rörelser.

Dubbelheten som åstadkoms är inte bara ett skickligt spel med formelementen, utan blir i domstolens miljö också en kommentar till hur en händelse kan upplevas på olika sätt. I rätten måste motstridiga vittnesmål och uppfattningar vägas mot varandra. Sällan finns det någon enighet mellan parterna. May Bente Aronsens arbeten gestaltar på ett underfundigt vis hur betraktarens individuella position inverkar på en upplevelse. Ett byte av perspektiv ger en ny bild; det vi ser döljer något ännu osett. Bruket av förskjutningar, skuggor och återsken i salarnas konstverk låter sig läsas symboliskt som en kontemplation över svårigheten i att fastslå en entydig, allomfattande sanning.

Love Jönsson