Kontrapunkt

Konstnär: eva stephenson-möller
Kategorier: Permanent konst

Borås, Våren 2004

Allégatan 1, 501 90, Borås

Curator

Yvonne T. Larsson

Högskolan i Borås bibliotek är ett hus inuti ett hus. Entrén nås från en öppen plats där Allégatan och Järnvägsgatan bildar T-kors, och fasaden mot denna öppna plats är av glas. En glasvägg har också det kubiska rummet i rummet, där konstnären tidigt visste att både böcker och studenter måste skyddas från förgörande och störande sol: >> Skissuppdraget består i att gestalta en solavskärmare i entréhallen«, konstaterar Eva Stephenson-Möller (f. 1950) då hon i november 2001 beskriver verket Kontrapunkt.

Redan då finns alltså punkten med i bilden. Den dekorativa detalj som av bibliotekspersonalen i dag kallas »våra prickar« och som redan blivit högskolans inofficiella signum. Det är konstnärens första monumentala, textila verk. Tidigare har hon vävt i mindre format, och det går inte att missta sig på konstnärens njutning över att med mycket färg och i stor skala prova rundeln som form, fri från varpens och inslagets rektangulära begränsning. Att biblioteksinvigningen sammanföll med krympande stats­ anslag som inneburit att högskolan redan måst minska antalet studenter må vara en olycklig slump, men har solkat projektets starka utstrålning av lust. Bland studenterna finns idag också de som avläser prickväggen som ett fia med knuff. En symbol for att några får vara med och spela, andra inte.

Solavskärmningen är stor. Glasytan är 192 kvadratmeter, nätmönstrad av 5 x 5 glasrutor som limmats vid varandra. Mot uteplatsen är denna glas­ fasad dubbel. Det är i dess metervida stora släpp som Eva Stephenson­ Möllers solavskärmning i fem parallella våder höjs och sänks.

Jättegardinerna har svetsats i polyesterarmerad, genombruten plast. Rörelsen ned och upp sker automatiskt och styrs direkt av solljuset via en liten luxmätare, fäst på fasaden. Då styrkan är lägre än 6 OOO lux syns avskärmningen över huvud taget inte. Bibliotekets upplysta inre gör i stället högskolan till det ljus i Borås postindustriella mörker den är ämnad att vara. Är ljusstyrkan 6 OOO lux eller starkare, sänks våderna långsamt bakom den första horisontella raden glas. Förblir styrkan därefter fortsatt stark följer efter några minuter nästa etapp, och sedan nästa, nästa och nästa tills glasväggen successivt förvandlats till en yta av olika röda, rödgula, gula, gröna, grönbruna, blå och blåröda prickar mot vit grund. Då blir ytan kvadratisk. Och då stöder verket biblioteksbyggnadens strävan att även i fullt dagsljus vara ett riktmärke, inte bara symboliskt utan även praktiskt som tydlig fond for den livliga Allégatan. Kontrapunkt syns väl, hela långa vägen fram till rondellen vid Borås Tidning, och ger stadsgatan en tydlig och välbehövlig riktning som inte fanns där förut.

Inomhus, i biblioteket, skapar solavskärmningen skugga utan mörker. I blek vintersol silar ljuset genom byggnadens egen struktur, försiktigt, som genom ett lövverk; färgerna stannar i liv med ytterfasaden. I stark sommarsol sprids de i stället vidare inåt i nyanser som solljus också får då det bryts genom en glasprisma. Så gör Kontrapunkt fasaden till ett levande element, en förmedlare av rörligt ljus och skugga in i bibliotekets rum.

Fransmannen Jean Nouvel var den förste arkitekten i vår samtid att med högteknologins hjälp låta solen styra ljus- och skuggbildningen i en byggnads inre med sitt epokgörande Institut du Monde Arabe i Paris. I detta öppnar och vidgar sig metallbitar som komponenter i en bländare. Det smätter och smattrar hela tiden och fasadens visuella utseende är aldrig konstant någon längre tid. I Borås är det i stället textil arkitektur det är fråga om, och ett mindre nyanskänsligt system som regleras av en långsammare tids­ cykel. Men också här står bild och byggnad i ett symbiotiskt förhållande till varandra. Funktionell helhet uppnås inte det andra förutan.

Lena From