Kontakt

Konstnär: malin bogholt
Kategorier: Permanent konst

Varberg, Hösten 2007

Lindbergs skola, 432 92, Varberg

Curator

Marie Holmgren

Malin Bogholts skulptur Kontakt gör en omslutande gest kring en öppen plats vid Lindbergs skola. Det är en grundskola utanför Varberg med elever från förskoleklass till årskurs nio, många bor ute på landsbygden och reser hit med skolskjuts eller bil. De släpps av just här och passerar Kontaktinnan de rör sig vidare ut mot någon av skolans byggnader. Grundformen är enkel, två stora, mycket höga stubbar intill skolmatsalen är förenade i en enda lång gren som hålls upp av stöttor. Skalan är mäktig och artikulerar rummet för den som närmar sig på håll. Träet är naket och slätt, det lockar till sig fingertoppar. Den uppseendeväckande, böljande grenen väcker ens uppmärksamhet, som inför något otänkbart. Malin Bogholts skulpturala artikulation av platsen, hennes första arbete för skolmiljö, är en tolkning av skolans fysiska och sociala rum.

Det pågår idag en förnyad diskussion kring ”skolkonstens” roll, som diskuterar dess ideologiska källor och hur man kan utveckla konstformen i samtiden (exempelvis inom sammanslutningen Lekrådet och i Statens konstråds Skolkonstboken, 2006). Var kan vi söka just det här verkets historiska och konstnärliga genealogi? Kontakt är inte en lekskulptur. Verket är inte avsett att klättra i även om man alltså, med fördel, kan beröra det, vilket barnen också gör i det dagliga mötet med skulpturen. Inte desto mindre kan man ana ett släktskap på håll med exempelvis Egon Möller-Nielsens Ägget (Kungsparken, Göteborg och Tessinparken, Stockholm, tidigt 1950-tal)). Båda är offentliga verk som vilar i en tillit till användaren. Barnen, och alla de vuxna som hör till en skolas eller en lekplats inre liv, ges fullt utrymme att själva skapa mening och tolka verket utan att behöva bestämma vad verket är: konst eller arkitektur. Ägget ligger i båda sina versioner liksom tillfälligt placerat på marken, och sett på avstånd kan man missta sig på storleken. Det omgivande parkrummet, och stadsarkitekturen lite längre bort, förminskas och blir nästan hanterligt. Rör man sig framåt mot skulpturen känner man dess tyngd och dess inbjudan att låta sig undersökas taktilt och kroppsligt. Malin Bogholts Kontakt delar denna dubbla förmåga med Ägget; förmågan att kunna förskjuta upplevelsen av det omkringliggande rummet och att bjuda in till beröring och därmed förstärka den kroppsliga förankringen i det sociala sammanhang man just trätt in i.

Det finns också ett annat drag i Kontakt, en oväntad projektionsyta för fantasifyllda föreställningar. Trädformen i Kontakt är förstås inte främmande utan bekant, dessutom tillverkad i närmiljön. En jätteek från trakten behandlades för hand av flera medarbetare, den avkläddes sina höljen ända in till kärnvirket. Ytan är obehandlad men blank och polerad; om den idag är ljus kommer den med tiden mörkna i grått. Men till de här närliggande och bekanta uttrycken adderar Malin Bogholt något okänt. I sättet att sammanställa verkets olika delar – de överdimensionerade stubbarna, den märkligt växande omslingrande armen, de stadiga stöttorna – finns något irrationellt och eggande. För hur kan egentligen två träd dela samma gren? Hur kan en gren växa som en tecknad linje ut i rymden? Hur är det rum där jag befinner mig beskaffat, var börjar det och slutar? Dessa frågor är jämförbara med de som rör skolan som institution och som plats för en människas gradvisa utveckling.

Malin Bogholt har med flera stora, skulpturala arbeten i ett tiotal år kretsat kring möjligheten att utföra teckningar i rummet. Ursprunget till Kontakt kan sökas i hennes konfrontation med trädgårdar i Japan under en studievistelse i Kanazawa 1997, där hon fascinerades av de gamla träden och hur de sköttes. Hon satt ofta och tecknade trädens grenar och de stöttor man byggt under dem för att hjälpa dem att bära tyngden av snö, istället för att som i västerländska parker kupera träden så att inte grenarna bryts. Den tecknade bilden av hur fysisk tyngd fungerar i rummet blev en grundläggande erfarenhet som återkommer i flera av hennes arbeten från de senaste åren. I Kontakt är de pelare som liksom stöttorna i Japan ”stöder” den långa grenen, högre än stammarna vilket skapar ett nästan fysiskt kännbart motviktsförhållande. I några större skulpturala installationer utan titel utförda av konstnären i Göteborg, Kalmar och Berlin nyligen, skedde liknande fördelningar av tyngd i rummet. Upplevelsen är här, precis som av Kontakt, att objektet genom sin utsträckthet riskerar att tippa.

Också i flera av Malin Bogholts tidiga verk finns, liksom i Kontakt, en stark spänning mellan det bekanta och något okänt som plötsligt blir blottlagt. I två verk med titeln Projektion, 1998 på Göteborgs universitet och 2001 i Siri Derkerts ateljé på Lidingö i Stockholm, byggde hon upp konstellationer av vardagliga föremål som belystes av starka lampor i projektionsapparater. Genom de skuggor som projektionen skapade då ljusflödet stoppades upp av föremålen, skapades en bild på väggen. Det var en helt ny bild, förvisso indexikalt formad av föremålen, projektionen och skuggorna, men utan att dela deras mening. Resultatet var en starkt visuell gestaltning av det glapp som hela tiden uppstår mellan olika erfarenhetsnivåer.

Den överraskande gesten i Kontakt bjuder barnet att uppfatta sig själv i rummet – i livet, skolan, rymden, samhället, världen, eller kanske helt enkelt bara i den närliggande naturen, bland de vindpinade träd som böjer sig över klipporna mot vindarna från havskusten lite längre bort. Verket kan ge en förankring i det kända, i kargheten, trädet, landskapet, det som omfamnar; och i det okända; det okända i barnet och i den framtid som barnet bär i sitt medvetande. Kontakt är en tolkning av skolan förstådd som ett socialt rum, där både manifesta färdigheter och inre, subjektiva upplevelser och drömmar idealt borde ges plats. Det refererar till kvaliteter som är möjliga att rymma här – kvaliteter som rör utvecklingspsykologi, kropp, mentalitet och det kollektiva.

Annika Öhrner