Klingon, Damm

Konstnär: fredrik wretman
Kategorier: Permanent konst

Curator

Eva Rosengren

Offentlig konst brukar ofta, alltför ofta, vara det man lägger till allra sist när man bygger ett nytt hus av viss dignitet, som ett sjukhus eller ett bibliotek. Antingen gör man det för att man måste, för att det är bestämt så. Eller också gör man det för att skapa den där sista kreativa knorren, ni vet, det där som konstnärer kan vara så bra på.

Så brukar det vara. Men så vill ingen ha det. Inte egentligen. Det blir inte bra. Det kan inte bli bra. För det bekräftar bara alla fördomar man kan ha om bisarra produktionsprocesser, om byggare och arkitekter – för att inte tala om konst och om dåliga samveten hos alla parter.

En av många speciella egenskaper med Fredrik Wretmans (f. 1953) konst i det nya biblioteket vid Södertörns högskola är att den bryter mot detta mönster. Så det stänker om det.

Konstnären har varit med tidigt i processen. Och det syns. Det Fredrik Wretman bidragit med ar inte det vanliga. Det ar inga lustiga skulpturer eller aldrig så tänkvärda tavlor som ställs dit i efterhand. Visserligen kan dammen vid entrén nog för de flesta passera som konst. Det ar ju trots allt en bronsrelief, även om den gjutits ner och försänkts i golvet.

Men den tysta läsesalen? Små bås för isolerade studier. Väldigt funktionella sådana till och med. Bås där man kan läsa utan att störas av de andra, där man kan koncentrera sig. Och fåtöljer som liknar flygplansfåtöljer? Fåtöljer där man kan slappna av som i värsta läsefåtöljen hemma. Är det konst?

Nja, det beror sig alldeles på det.

Om vi för en stund släpper tanken på konst eller inte konst och istället koncentrerar oss på situation och sammanhang. Vi befinner oss i ett bibliotek. Och inte i vilket som helst – utan i entrén och i den tysta läsesalen till det nya biblioteket vid den nya högskolan, Södertörn, den som ska föra det nya kunskapssverige rätt in i den globala framtiden. Det är rum med pretentioner det. Det är rum för skapande tystnad, för kunskap, för tänkande och för nytänkande. Inte illa!

Vad låter det som? Jo, som konstens rum, som gallerirum och museirum – de rum som övertagit kyrkorummens roll mer än några andra rum i vårt sekulariserade samhälle. Och det innebär något riktigt spännande i detta sammanhang: konsten och biblioteket ser ut att ha en hel del gemensamma nämnare.

Därför är valet av Fredrik Wretman som konstnär för biblioteket i Södertörn osedvanligt smart. Fredrik Wretman har nämligen sedan mitten av 1980-talet tydligare än någon annan svensk konstnär pekat på just konstens rum som vår tids andliga rum.

Men han har inte gjort det som överstepräst.

Fredrik Wretman har lyckats visa fram konstens rum i ett gränsland där han dragit ner brallorna på den pretentiösa konsten genom att göra installationer av ingenting – vatten på ett golv – som samtidigt fått folk att darra av pur upplevelse. Och därmed har han skapat möjlighet till just nytänkande och kontemplation. Konsten är inget isolerat fenomen. Inget högre. Men den kan bli effektiv för den som brukar konsten genom att samtidigt laborera med sin egen existens och sina möjligheter till uttryck.

Fredrik Wretman fortsätter i samma anda på Södertörn. Dammen vid entrén är ingen abstrakt amöbalik form. Den är en avgjutning av en skulptur som avbildar Fredrik Wretman själv. Och, det vågar jag nästan säga som Buddha! Det är alltså själva symbolen för jagets utsläckning som ligger där och låter rummet speglas i vattenytan. Fast blasfemiskt nog iklätt dragen av det egna konstnärsjaget. Jo, jo. Han blygs inte, den där Wretman.

Fredrik Wretman laborerar alltid med ett allt och inget – istället för allt eller inget. Han tar över rum och symboler, leker med dem och deras värde och visar sedan fram dem i ett läge där vi tvingas inse att vi är ute på slak lina. En lina där vi – ve och fasa! – måste tanka själva.

Därför tror jag inte att det inte heller är någon slump att han kallar sina läsebås i tysta läsesalen för » Klingons«. Namnet är hämtat från ett av de fientliga folken som hotade kapten Kirk och hans mannar på moderskeppet Star Trek. Det farliga yttre som störde det trygga inre.

Fredrik Wretman har en gång sagt att flygplatserna är vår tids andliga centra. Det är en plats där vi kommer och går. En plats i limbo, före hemkomst eller avsked. Men där vi samtidigt har behov av en stunds vila, av lugn och ro inför den stora färden.

Detsamma kan sägas om Södertörns tysta läsesal i Fredrik Wretmans tappning. Där kan vi sitta i en flygplansfåtölj inför vad som väntar i den stora världen utanför. Studenten och forskaren som läser är inte tänkt som en isolerad företeelse, utan satts i metaforisk dialog med omvärlden. Vi kan finna ro och koncentration hos ett Klingon – hos det yttre hotet.

Världen utanför är med också i böckernas och kunskapens förlovade värld. Tystnaden anfaller!

Jan Åman