Fyra frågor November 2014 - Vi pratar med Xavier Veilhan om verket "Julian"

Vem är Julian?

Julian Opie är en välkänd brittisk konstnär, lite äldre än jag, som jag beundrar mycket. Jag gjorde ett porträtt av honom 2008 när jag var i London och arbetade med att göra porträtt av flera arkitekter för min utställning i Versailles, till exempel av Tadao Ando, Richard Rogers och Norman Foster. Skanningen gjordes för 6 år sedan, men jag använde den aldrig. Men när jag letade efter en stående figur till Ronneby som skulle passa in i miljön visade det sig att Julian var perfekt.

Genom att arbeta med skarpa och släta ytor undviker du detaljer. Vad eftersträvar du med denna reduktion?

De trekantiga fasetterna innebär för mig en reduktion av volymen precis som pixlarna eller prickarna är en reduktion av 2-D bilden. Jag är intresserad av att använda den här förenklingen därför att människor redan känner sig hemmastadda med den. Det är något som de förstår, som när en bild reduceras till pixlar. Om du hade visat det här för några på femtiotalet hade de helt enkelt inte vetat vad det var. Det har blivit ganska vanligt nu. Man kan säga att det är en bildstil, men jag föredrar att säga att det är en plattform som människor kan förstå. Jag stryker detaljerna och fokuserar på någonting som är viktigare för mig: deras hållning och hur de förhåller sig till sin omgivning. Jag intresserar mig för figuren som social karaktär, inte som enskild person: en silhuett som går på gatan snarare än någon som befinner sig helt nära. Jag ser personen isolerad från en folkmassa och inte i en relation människa mot människa.

Du fascineras av perception, det vi faktiskt ser och hur. Kan du förklara hur du tänker om det?

Det handlar egentligen inte om fascination. Perception är mitt verktyg, det jag använder och det verktyg människor som tittar på mina verk använder. Det betyder att jag snarare håller på med perception. Jag måste hålla på med det. Det är vad mitt arbete går ut på. Eller snarare, människors perception står i centrum för mitt arbete. Mitt mål är att förflytta ämnet. Det handlar egentligen inte om verket som något fysiskt utan mer som ett knep som gör att publiken kan utveckla en relation till det. Utan att koppla ihop det med psykoanalys skulle jag vilja säga att jag försöker skapa “överföringsobjekt”.

Du har lång erfarenhet av att installera konstverk i offentliga rum över hela världen. Vilken är enligt dig skillnaden mellan att installera konstverk på offentliga platser och att installera dem på konstinstitutioner som museer eller gallerier?

Jag tycker om offentliga rum därför att det där är omöjligt att använda sig av några knep. Det enda som finns är verket i sin omgivning, direkt konfronterat med verkligheten, byggnaderna, den täta staden och dess rörelser. Därför kan man inte konkurrera i en sådan atmosfär: Det finns alltid en byggnad som är högre, en bil som är snabbare. Det mesta är egentligen mer tekniskt komplicerat än själva konstföremålet. Uttagsautomaten bredvid är till exempel inte intressant för någon trots att den är mer tekniskt komplicerad. Telefonerna som folk använder framför skulpturen är mer komplicerade är själva skulpturen, som bara är ett metallstycke. Det jag framför allt tycker om är att konsten i det offentliga rummet inte bara är en framställning av någonting, en metafor, utan också ett fysiskt föremål, mycket mer än i museer eller gallerier. Där befinner man sig snarare i ett in vitro-tillstånd där konstverket är helt skyddat från omgivningen och där omgivningen själv är utformad för att vara så neutral som möjligt. Det är en helt kompletterande tanke: I så kallade konstrum kan man utveckla saker som är mer experimentella medan man i det offentliga rummet måste gå rakt på sak och göra något som är direkt begripligt. Ett bra exempel är min skulptur Jean-Marc på 53e gatan i New York: Precis som när det gäller Julian kan man titta på den medan man passerar utan att behöva stanna. Drive thru-konst.
När jag var tonåring brukade jag vänta på bussen i 45 minuter för att komma hem från skolan. Det var väldigt kallt i den stora busstationen på vintern och därför brukade jag gå in i byggnaden bredvid, där det var varmare, och sitta och vänta på en bänk. Det var ett offentligt konstcenter och jag satt mitt bland alla de där konstverken. I början var jag inte särskilt intresserad, men till slut blev jag mycket påverkad eftersom jag tillbringade så mycket tid där inne. Mitt konstintresse började i det offentliga rummet.

Lotta Mossum i samtal med Xavier Veilhan