Julian

En knallgul, fyra meter lång man i lätt kontrapost står och blickar ut över start- och landningsbanorna på Ronneby flygplats. Universell, objektiv och utan detaljer undviker formspråket avläsning och blir till en arketyp för hjälten. Skulpturen Julian är skapad av den franske konstnären Xavier Veilhan för den beredskapsbyggnad inom Blekinge flygflottilj (F17) som ansvarar för områdets räddnings- och fälthållningstjänst. Här är den militära personalen rustad att agera vid större olyckor på flygplatsen eller i dess omgivning.

Om Julian

Veilhan är internationellt känd för sitt mångsidiga konstnärskap där ett intresse för mekanik, tid och teknologi dominerar medan konstarterna växlar. En återkommande frågeställning rör perception: Vad ser vi egentligen och på vilket sätt? På Blekinge flygflottilj aktualiserar Julian frågor om att vara synlig eller att vara dold, att vara hjälte eller vanlig människa, samt hur vi i en tid med fokus på individualism och självständighet ändå i kritiska situationer vill ha ett fungerande kollektiv att luta oss emot.

De trekantiga fasetterna innebär för mig en reduktion av volymen precis som pixlarna eller prickarna är en reduktion av 2-D bilden. Jag är intresserad av att använda den här förenklingen därför att människor redan känner sig hemmastadda med den.

Det pixlade draget hos Julian har en likhet med militärt kamouflagemönster som skall möjliggöra att soldaten smälter in i omgivningen. Men till skillnad mot kamouflagetygerna sticker skulpturen ut med sin skarpa och artificiella kulör. På ryggen avtecknar sig ett zick-zack mönster som associerar till hjältens dolda krafter som hos Stålmannen eller Harry Potter. Här har vi drömmen om den räddande hjälten, klassisk i äventyrsberättelser och idag reproducerad såväl i böcker som i film och dataspel. Från att i huvudsak arbetat med metall som höjer det högteknologiska uttrycket har Veilhan valt att göra Julian i glasfiberarmerad plast. Ytan framträder som skrovlig och förskjuter idealbilden när associationer kan gå till celluliter hos en åldrande hud. Idén om det idealiserade jaget luckras så upp av skulpturens framträdande på samma sätt som dagsljuset luckrar upp skulpturens kanter när ljuset speglas i materialets glans och rör sig över ytan på skulpturens fassetter.

Julian:s hållning för tankarna till den position som med militära termer kallas för ”manöver”. Lystringsgrad i det militära innebär att den underordnade med sin kroppsställning visar i vilken omfattning ett budskap tas emot. Den högsta lystringsgraden är ”givakt”, ”manöver” nästa steg på skalan. Disciplin och laganda är viktiga frågor inom det militära och i synnerhet här vid beredskapsstationen. Om en katastrof inträffar har staben 20 sekunder på sig att sitta i fordonen utanför byggnaden, i färd mot ett haveri. Det skall inte ta mer än 90 sekunder från att larmet går till att arbetsstyrkan är vid banornas ändar i båda riktningarna. Varje individ måste vid en utryckning exakt veta vad som skall göras och lyda order. I sådana stunder finns inte tid för ifrågasättande eller diskussion. Julian aktiverar den mångbottnade diskussion som pågått i Västerlandet det senaste seklet av tänkare som t.ex. Judith Butler, Michel Foucault och Max Weber och som problematiserar individens förhållande till samhälle, maktrelationer mellan människor samt självpåtagen kontroll. I ett demokratiskt samhälle är det särskilt intressant varför enskilda individer finner sig i social kontroll, disciplin eller över- och underordning. Handlar det om rädsla, hot, belöning eller en osjälvisk strävan mot ett kollektivt gott? Frågan är svår att svara på och sällan entydig. Med Julian för Kallinges beredskapsbyggnad förblir denna diskussion levande och komplex i hjärtat av samhällskroppen.

Xavier Veilhan, född 1963, lever och arbetar i Paris, Frankrike.

Lotta Mossum, curator

Intervju Xavier Veilhan

Fyra frågor November 2014 – Vi pratar med Xavier Veilhan om verket ”Julian”

Vem är Julian?
Julian Opie är en välkänd brittisk konstnär, lite äldre än jag, som jag beundrar mycket. Jag gjorde ett porträtt av honom 2008 när jag var i London och arbetade med att göra porträtt av flera arkitekter för min utställning i Versailles, till exempel av Tadao Ando, Richard Rogers och Norman Foster. Skanningen gjordes för 6 år sedan, men jag använde den aldrig. Men när jag letade efter en stående figur till Ronneby som skulle passa in i miljön visade det sig att Julian var perfekt.

Genom att arbeta med skarpa och släta ytor undviker du detaljer. Vad eftersträvar du med denna reduktion?
De trekantiga fasetterna innebär för mig en reduktion av volymen precis som pixlarna eller prickarna är en reduktion av 2-D bilden. Jag är intresserad av att använda den här förenklingen därför att människor redan känner sig hemmastadda med den. Det är något som de förstår, som när en bild reduceras till pixlar. Om du hade visat det här för några på femtiotalet hade de helt enkelt inte vetat vad det var. Det har blivit ganska vanligt nu. Man kan säga att det är en bildstil, men jag föredrar att säga att det är en plattform som människor kan förstå. Jag stryker detaljerna och fokuserar på någonting som är viktigare för mig: deras hållning och hur de förhåller sig till sin omgivning. Jag intresserar mig för figuren som social karaktär, inte som enskild person: en silhuett som går på gatan snarare än någon som befinner sig helt nära. Jag ser personen isolerad från en folkmassa och inte i en relation människa mot människa.

Du fascineras av perception, det vi faktiskt ser och hur. Kan du förklara hur du tänker om det?
Det handlar egentligen inte om fascination. Perception är mitt verktyg, det jag använder och det verktyg människor som tittar på mina verk använder. Det betyder att jag snarare håller på med perception. Jag måste hålla på med det. Det är vad mitt arbete går ut på. Eller snarare, människors perception står i centrum för mitt arbete. Mitt mål är att förflytta ämnet. Det handlar egentligen inte om verket som något fysiskt utan mer som ett knep som gör att publiken kan utveckla en relation till det. Utan att koppla ihop det med psykoanalys skulle jag vilja säga att jag försöker skapa “överföringsobjekt”.

Du har lång erfarenhet av att installera konstverk i offentliga rum över hela världen. Vilken är enligt dig skillnaden mellan att installera konstverk på offentliga platser och att installera dem på konstinstitutioner som museer eller gallerier?
Jag tycker om offentliga rum därför att det där är omöjligt att använda sig av några knep. Det enda som finns är verket i sin omgivning, direkt konfronterat med verkligheten, byggnaderna, den täta staden och dess rörelser. Därför kan man inte konkurrera i en sådan atmosfär: Det finns alltid en byggnad som är högre, en bil som är snabbare. Det mesta är egentligen mer tekniskt komplicerat än själva konstföremålet. Uttagsautomaten bredvid är till exempel inte intressant för någon trots att den är mer tekniskt komplicerad. Telefonerna som folk använder framför skulpturen är mer komplicerade är själva skulpturen, som bara är ett metallstycke. Det jag framför allt tycker om är att konsten i det offentliga rummet inte bara är en framställning av någonting, en metafor, utan också ett fysiskt föremål, mycket mer än i museer eller gallerier. Där befinner man sig snarare i ett in vitro-tillstånd där konstverket är helt skyddat från omgivningen och där omgivningen själv är utformad för att vara så neutral som möjligt. Det är en helt kompletterande tanke: I så kallade konstrum kan man utveckla saker som är mer experimentella medan man i det offentliga rummet måste gå rakt på sak och göra något som är direkt begripligt. Ett bra exempel är min skulptur Jean-Marc på 53e gatan i New York: Precis som när det gäller Julian kan man titta på den medan man passerar utan att behöva stanna. Drive thru-konst.
När jag var tonåring brukade jag vänta på bussen i 45 minuter för att komma hem från skolan. Det var väldigt kallt i den stora busstationen på vintern och därför brukade jag gå in i byggnaden bredvid, där det var varmare, och sitta och vänta på en bänk. Det var ett offentligt konstcenter och jag satt mitt bland alla de där konstverken. I början var jag inte särskilt intresserad, men till slut blev jag mycket påverkad eftersom jag tillbringade så mycket tid där inne. Mitt konstintresse började i det offentliga rummet.

Lotta Mossum i samtal med Xavier Veilhan

Hitta till konstverket

Värperydsvägen, 372 50 Kallinge