Jag tror jag är kär

Daniel Novakovics verk Jag tror jag är kär för Kåkenhus i Norrköping är en tecknad serie som berättar om de små detaljer, minnen och händelser som stannar kvar i vårt minne även många år efter det att en kärleksrelation tagit slut. Bitterljuva och romantiska fragment som i efterhand kan framstå som själva summan av relationen.

Verket består av ett tjugotal berättelser som, likt små komprimerade poplåtar, översatts till serieberättelser. Det ansluter i viss mån till de självbiografiska serier som varit tongivande på den svenska seriemarknaden sedan sent 90-tal, men Novakovic har också utgått från pop- och soulmusikens eviga tema. Särskilt sju-tums vinylsinglar från tidigt engelskt 80-tal där band som knappt kunde hantera sina instrument spelade in billigt, tryckte upp vinylsinglar och gjorde egna omslag.
Allt detta för att sedan sköta distributionen själva i hopp om att få ut just sin låt i händerna på en tonåring som precis träffat sin första kärlek.

En annan referenspunkt är Motala ström. Likt strömmande vatten, slingrar sig berättelserna organiskt kring hörsalen, stundtals lugnt, men också kaotiskt skummande, häftigt och fallande; avspeglande romantikens alla faser.

Daniel Novakovics verk är en serieberättelse som utmanar mediets gränser. Istället för serietidningen, seriealbumet eller den grafiska romanens traditionellt intima format, väljer Novakovic att publicera sin berättelse i monumental storlek. Genom att flytta ut berättelserna från seriepublikationens privata sfär till det offentliga rummet skapar han ett sammanhang som ger möjlighet till möten och gemenskap.

Här ställs vi alla inför en berättelse som är lika universell som den är privat. Konstverkets detaljrikedom och platsspecifika förankring gör den även till ett tidsdokument för framtida studenter vid Norrköping Campus.

Gunnar Krantz