Om arbetet

Kerstin Bergendals formella uppdrag som konstnär i detaljplanearbetet handlade om själva livet mellan byggnaderna. I praktiken bestod hennes roll att upprätta en temporär men långvarig frizon. Där kunde många boende och andra lokala aktörer inte bara ta ställning till förslaget om den planerade förtätningen av Hallonbergen och Ör – de kunde också få stöd av personer med gestaltnings- och konstruktionskompetenser för att utforma sina egna ”motförslag” eller komplettera stadens programförslag.

Hösten 2011: Nya röster hejdar detaljplanen
PARK LEK II startade i oktober 2011 med ett möte för politiker, tjänstemän och byggherrar. På stora affischer uppmanade konstnären Kerstin Bergendal boende och andra att ta kontakt. Hon ville ”se staden genom deras fönster”. Under några månader hösten 2011 bodde Kerstin Bergendal i Hallonbergen och upplevde livet i stadsdelarna under dygnets alla timmar.
Under denna tid lärde hon också känna många ungdomar, föräldrar, ensamstående, pensionärer, föreningsmedlemmar och företagare.
Under samma period inleddes det formella samrådet kring planprogrammet till detaljplanen. När samrådsprocessen mötte PARK LEK II öppnades nya dörrar för kritiska samtal om förtätning av bostadsområdena. Detta ledde till att fler än vanligt kom med synpunkter vid samrådsmötet med allmänheten. Kritiken handlade främst om programförslagets idé att bebygga centrala och värdefulla delar av områdets orörda naturområden, samtidigt som problem i Hallonbergen och Ör ignorerades helt. De boendes synpunkter gav ett incitament att ta ett omtag i processen. I december 2011 beslutade kommen att, med stöd av byggherregruppen, avvakta med detaljplaneprocessen för att invänta resultaten från PARK LEK II.

2012: En alternativ plan
Under det följande halvåret förde Kerstin Bergendal djupgående samtal med 70 boende, mestadels i deras egna hem. Förutom boende talade hon med ytterligare 60 personer från polisen, lokala föreningar, fastighetsägare, politiker, tjänstemän, bibliotekspersonal och affärsidkare. Personer vars synpunkter sällan eller aldrig efterfrågas i ett programsamråd. Våren 2012 bjöds tidigare deltagare in till två stycken två dagar långa workshopar i Hallonbergen och Ör, genomförda av Kerstin Bergendal i samarbete med arkitekten Marie Cathrine Trabut Jørgensen, planeraren Peter Schultz Jørgensen och stadsarkitekt Karin Milles. Ytterligare cirka 70 personer anslöt sig till samtalet. Kring en åtta kvadratmeter stor modell diskuterade deltagarna gemensamt och i grupper vad som borde lämnas orört och vad som kunde bebyggas. Varje grupp fick hjälp av en student från arkitekturutbildningen på KTH som ”översatte” diskussioner till planskisser.

Den fysiska modellen av området kompletterades med förslag och en gemensam alternativ plan uppstod. Denna presenterades av två externa konsulter, arkitekten Gustav Apell och landskapsarkitekten Johan Paju, som också bidrog till ett slutdokument om processen. Ett centralt element i detta slutdokument var förslaget att flytta den bilväg som delade Hallonbergen och Ör och istället använda marken till bostadsbyggande. På så sätt skulle de nya bostadshusen binda samman Hallonbergen och Ör samtidigt som södersluttningarna mot Lötsjön skulle kunna bevaras som obebyggda grönområden. I maj 2012 presenterades filmerna och modellen med det reviderade förslaget för kommunens tjänstemän, politiker samt för byggherregruppen. Hösten 2012 kunde Marabouparkens publik se modellen och höra om PARK LEK II i utställningen Hembyg(g)d. Projektet fick stor uppmärksamhet i lokala och nationella medier.

2013: En ny process
Kommunen ansåg att det var viktigt att föra en fortsatt nära dialog med invånarna i Hallonbergen och Ör. De ville också hålla kvar tanken om ett lokalt samägarskap som utgångspunkt för planeringen av kommande förtätningar av stadsdelarna. Från 2013 genomfördes därför en tredje fas av PARK LEK. Denna fas fick namnet PARK LEK PARLAMENT. Detta dels eftersom förtätningsförslaget just då realiserades av Sundbybergs stad under ledning av Åsa Steen från stadsbyggnads- och miljöförvaltningen, dels för att staden och Kerstin Bergendal förverkligade denna tredje fas som en gemensamt definierad ”experimentell bro” mellan konstprojektets utopiska dimension och stadsutvecklingsprojektets realistiska planering.

PARK LEK PARLAMENT
I detta andra delprojekt skedde arbetet på två olika plan:

    • Att föra de förslag som konstprojektet hade utarbetat vidare till konkret planering, förankra en förändring av områdena lokalt och säkra lösningsmodeller som är specifika för stadsdelarna.
      I ett öppet hörn av köpcentret i Hallonbergen upprättades ett projektrum där tre möten vardera med sex lokala fokusgrupper hölls. Grupper bland annat för barn och ungdomars fritid, skolor och förskolor, bebyggelse, trafik och vägar samt seniorliv deltog. Förutom boende deltog också stadens gestaltningskompetenser gällande planering, arkitektur och landskap samt byggherrar och externa konsulter. Kerstin Bergendal koordinerade samtalen och utformade en rad sammanfattande visualiseringar och koncept i samarbete med arkitekt Marie Cathrine Trabut Jørgensen och ett projektsekretariat med stadsplanerare från Sundbybergs stad.

 

  • Att prova ett paradigmskifte i samhällsplaneringen.
    PARK LEK-projektet pekade på behovet av att ersätta en planering med rent
    produktionsekonomiskt fokus med en modell där fokus istället ligger på upplevda erfarenheter och möjligheter på platsen. En sådan planering syftar på sikt till att generera ekonomisk tillväxt genom att området utvecklas.
    Därför letade konstnären brett under samtalen efter alla typer av möjligheter. Olika aktörers kunskap och inflytande värderades lika. Projektgruppen förväntade sig att alla skulle samarbeta och gav dem samma ansvar för utvecklingen. Konsensus var inte mål för processen. Politikerna stod för alla avgörande beslut – men just därför kunde fler än en
    lösningsmodell läggas fram och diskuteras.