Gränsområdet mellan Kiruna stad och LKAB:s gruva i Kirunavaara

Kirunavaara, 981 99, Kiruna

Curators

Markus Aerni, Boel Hellman/Happyspace

Resultat

Genom att konstnärerna i projektet kunde arbeta så nära övriga yrkesgrupper på ett så tidigt stadium kunde fler perspektiv komma in än vad som är vanligt i gestaltningsprojekt. Det påverkade processen men också det konstnärliga resultatet, eftersom frågor om projektering, material och andra tekniska förutsättningar fick spela in.

”Lysmasken”
Detta förslag till gestaltning utformades som en utsträckt skulptural signalröd
stålkonstruktion, tänkt att flyttas i takt med att gruvområdets gräns kom närmare staden. Detta ställde krav på konstruktionen. Inuti ”Lysmasken” skulle en kokongliknande utsiktsplats över gruvområdet finnas, där besökaren skulle kunna blicka ut över byggnader och miljöer som har blivit otillgängliga genom gruvans expansion. Idén var att kokongen kunde fungera som ett utställningsrum och ge förutsättningar att i bild och text berätta om förändringarna i Kiruna. Genom sin storlek, och genom att den är upplyst när det är mörkt, skulle ”Lysmasken” bli ett landmärke som synliggör gruvprocessens betydelse för Kiruna och samtidig ge människor möjlighet att direkt uppleva stadens förvandling i det förflutna, i samtiden och i framtiden. Förslaget till gränsverket var färdigprojekterat hösten 2014. När det skulle uppföras berodde av deformationsgränsen mellan staden och gruvan. Gestaltningen kunde uppföras tidigast när stängslet nått Hjalmar Lundbohms väg (ej ännu klart januari 2017).

”Loggbok”
För ”Loggbok” fokuserade Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen och Ingo Vetter på gestaltningen av Gruvstadsparken som helhet. Deras förslag byggde på att de rivningsmassor som genererats i området skulle tas tillvara och användas för att i ett kublandskap gestalta en berättelse om Kirunas utveckling och förvandling.
Rivningsmaterial från bostadshus skulle bilda ett minneslandskap med spår av de gamla lägenheterna, gårdarna och promenadstråken. Konstnärerna återskapade de gamla husgrunderna på deras ursprungliga platser med gabioner – ett slags stora ståltrådskorgar som ofta används för att hantera krossmaterial vid vägbyggen och andra storskaliga byggprojekt.

I ”Loggbok” krossades byggnadsmaterial på plats med en mobil stenkross och sorterades i ståltrådsburarna. Gabionerna blev till byggklossar för att gestalta byggnader som rivits. De bildade ett kublandskap som markerade de tidigare byggnadernas huskroppar. När gruvan med tiden expanderar kommer gestaltningen att återtas av naturen och hamna bakom avspärrningarna till gruvområdet. Tillsammans med spår av gator och gångvägar kommer korgarna att påminna om det som en gång varit. Gestaltningen invigdes i november 2015.

Lärdomar
Att gå från samverkan i tanke till samverkan i handling ställde nya krav på alla parter i projektet. När de konstnärliga och arkitektoniska visionerna skulle omsättas till verklighet ställdes gestaltningsfrågorna mot bland annat ekonomi, teknik, miljö, tillgänglighet. I det skedet måste allt kommuniceras och förankras – från materialval och formvärldar till idébaserade budskap och berättelser – för att man skulle kunna motivera att verket genomfördes.

I samband med projekteringsskedet kom flera nya aktörer – som tekniska projektledare och entreprenörer – in i projektet, medan andra – till exempel kommunens stadsarkitekt – lämnade. Saker som hade tagits för givna togs plötsligt upp till diskussion. En fråga som uppstod i samband med att projekteringen av Gruvstadsparken inleddes var hur kublandskapets idé om rumslighet kunde förenas med kraven på säkra och tillgängliga miljöer. Det påverkade genast möjligheterna att använda rivningsmassor för att bygga på höjden. I sådana diskussioner spelade projektledaren en viktig roll för att bevaka gestaltningsfrågorna gentemot övriga målsättningar i projektet. Statens konstråds konsult tog en viktig plats i projektet genom att delta i projektet från första idéstadium till genomförande.