Curatorstext om Glaspärlor av Birgitta Silfverhielm

Åtta glaskulor svävar i luftrummet, i ett spänningsfält mellan stumma vajrar och spända gummilinor. Liva Isakson Lundins verk visar hur olika material kan kopplas samman genom förhållandet mellan dess inneboende egenskaper; tänjbarhet, spänning och tyngd. Egenskaper som också kan gälla mänskliga möten där utveckling sker.

I det nya Innovationshuset på KTH i Stockholm har man samlat utåtriktad verksamhet som vill möta företag och samhälle med kreativa utvecklingsmöjligheter. Platsen är tänkt att vara en portal där forskning och innovation kan nå nya brukare, och en öppen och levande plats för möten.

Verket Glaspärlor består av åtta massiva glasklot med hål i, upphängda i luftrummet mellan två våningsplan i husets helglasade entré, och synliga från flera perspektiv. Glaskloten hänger i tunna stålvajrar och är förbundna med varandra i en tillfälligt stoppad rörelse. Förbindelserna mellan kloten består av silikongummilinor, ett material som har en både visuell och faktisk förmåga att tänjas. Vajrar och gummilinor sträcker och drar i de stora glaspärlorna, styr deras positioner och får dem att stå stilla i luftrummet som en slags fixerad ögonblicksbild av relationer och sammanhang. I glasets massa speglas världen utanför, vänder staden ut och in och öppnar upp för tvärdrag.

Liva Isakson Lundins utgångspunkt har varit tanken om hur en idé blir till verklighet – hur tankar flyger, spänns och utmanar varandra i kommunikation. Hur en händelse kan påverka en annan och skapa spridningseffekter, samklanger och självförstärkande svängningar.

En intressant händelse under arbetets gång var mötet med lärare på avdelningen för hållfasthetslära på KTH där Liva gjorde studiebesök. Hon fick veta att självsvängningar kan mätas just med hjälp av kulor och gummilinor som sätts i rörelse, vilket gav en ny aspekt till de material hon valt att arbeta med.

Gravitation är ett centralt begrepp i många av Liva Isakson Lundins verk, så även här. Arbetet med glaskulorna har inneburit ett utforskande av hur stor glasmassa som är möjlig att hantera – ett arbete där tyngdkraften varit medskapande. Glaskulorna är handblåsta på The Glass Factory, i samarbete med professionella glasblåsare och glaskonstnären Fredrik Nielsen.

Liva Isakson Lundin undersöker i sitt konstnärskap rent fysiskt var gränsen går för det möjliga. Hon har snabbt gjort sig känd för stora och dramatiska rumsliga installationer där balans, bristningsgräns och brytpunkt är begrepp som blir fysiskt påtagliga och närvarande i rummet.

Hennes intresse för materialens gränser började under tiden på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm då hon upptäckte att själva hanterandet av materialen blev mer intressant för henne än vad hon skulle kunna åstadkomma med dem.
Materialen gummi, stål och glas återkommer i många av hennes verk – material som genom installationerna aktiveras och blottar sina egenskaper; att töja, spänna och tynga.

2017 visade hon det uppmärksammade verket To Hold Sway på Galleri Wetterling i Stockholm; en rumslig installation av många meter bandstål som fyllde luftrummet i ett stort rum, böjt och spänt och endast upphängt i tunna linor.
2018 erhöll Liva Isakson Lundin Bonnier Dahlins stiftelses stipendium för unga konstnärer.
Våren 2020 visades To Hold Sway på konstmässan The Armory Show i New York.