Glänta

Konstnär: thomas nordström
Kategorier: Permanent konst

Österåkeranstalten, Våren 2014

Össebyvägen 80, 184 32 Åkersberga

Curators

Andrea Eneroth/SWECO

”Att befinna sig utanför murarna vid entrén till Österåkeranstalten är för många besökare säkert en ovan situation. Även en vuxen person känner sig liten, kontrollerad och utsatt.” Omgiven av ett fruset skogslandskap stod Thomas Nordström vid porten till Österåkeranstalten för första gången. Muren sträckte sig då som nu hög, röd och ointaglig mot skyn. Hans beskrivning av mötet med anstalten förmedlar känslorna som platsen driver fram. Precis där vid porten till Österåkeranstalten skulle han ett år senare bygga Glänta.

Att som vuxen stå i Glänta kan vara att se gestalten av ett barn. Barngestalten leker, det kanske bara sitter på kullen eller dinglar med benen från bänken i glashuset. Så får siluetten ett ansikte. Barnet står där i gläntan, öppningen mellan skog och mur, i väntan på att få träffa sin pappa. På andra sidan muren finns föräldern.

Glänta växte fram ur konstnärens insikt om anstaltens alla funktioner. Därinne finns kök, kiosk, gym, skola, läkarmottagning och alla andra vardagliga inrättningar. Men ingen trädgård. Glänta blir en zon för att invänta besökstiden på väg in i anstalten. Glänta är en hybrid som förenar föreställningar om skogen och den småskaligt odlade marken med fantasin. Trädgården tillför de mänskliga måtten i ett annars monumentalt anstaltslandskap. Här växer åkern av gröna stänglar som man kan svinga sig mellan, kanske stöter man då oväntat på ett djur med obestämt namn. I växthuset kan man sitta och vila en stund. Färgerna har sitt ursprung i tolkningen av både den så närvarande skogen och av Österåkeranstaltens intensitet. Gestaltningen togs också fram som en del av anstaltsvardagen. Glasmosaikkolvarna som svajar högt där uppe i åkern, strävar mot murens krön, är tillverkade av en intagen på Österåkeranstalten som studerar på plattsättningsutbildningen.

Anställda och besökare passerar Glänta under dygnets alla timmar. Intensivt förändras området i takt med dygnsljuset. På eftermiddagen lägger sig röda och gula ljusfält ut över parken när solen går genom växthuset. I skymningen tänds djurens mystiska tentakler som bildar dimbollar i mörkret. Skuggorna från åkerns stänglar klättrar längs muren under natten och försvinner i gryningen.

Anstalten är ett eget samhälle. Familjen finns inte där. Att sitta och vänta på att få komma in på anstalten är inget ett barn väljer. Glänta finns här för att göra limbon mellan vardagen och mötet med anstalten något mer genomförbar. I den konstnärliga visionen blir trädgården utanför muren ett lekfullt men känsloladdat hägn som kan öppna fantasins världar längs vägen.

Kristina Möster Nilsson