Flytande, rinnande, droppande…dripp, dropp

I Skatteverkets ombyggda huvudkontor i Solna ger Annika Svenssons keramiska verk flytande, rinnande, droppande … dripp, dropp en gåtfullt humoristisk dimension till en ljusgård som tidigare var ett mellanrum mellan två huskroppar. Den arkitektoniska strängheten i de tidstypiska sjuttiotalsfasaderna behövde samspela med sin motsats: organiska former i överraskande kontrast till väggarnas robusta tegel. Annika Svensson talar om effekten av att skjuta iväg en behållare som träffar väggen och innehållet som rinner ut. En tjock sträng söker sig som smält stearin sex meter nerför väggen från en terracottafärgad ventil, en vattenutkastare som hämtad från en katedral. Högt upp har en svällande, molnformad vit kropp fått rörliknande utväxter likt dem i Svenssons kakelugnar i modern jugendhybridstil. På ett trappräcke har en säckliknande tingest landat och dras nu vidare neråt av gravitationen. Men det är inga hotfulla främlingar i ljusgården, snarare nyfikna. På väg förbi i trappan klappar man gärna klumpen, möter dess keramiska hud med krackeleringar och djupa skiftningar.

Närvaron av de tre skulpturerna adderar en hälsosam surrealism, som om Skatteverket plötsligt har spruckit i sömmarna och börjat läcka. Vad är det som flödar ut? Ljusblå tankar, molnstrimmor, speglad himmel, ett inslag av frihet i hjärtat av myndighetens allvarsamma verksamhet. Det är barnsligt roligt med droppar, slime, blobbar. De är på väg, de transformeras, rörelsen är en poäng i sig. Objekten som bryter sig ut och söker egna vägar blir en skildring av människan i organisationen och hennes infall och tankar, kreativitet och oväntade sätt att utvecklas.

Formerna experimenterades fram i en rumsmodell i skala 1:50. Ljusgården har mycket himmel och vackert dagsljus faller neråt. En tänkt placering på nedre botten övergavs för att istället låta verket gå upp i format och på så vis binda ihop miljöns olika våningsplan. I matsalen längst ner söker sig blickarna lätt till verkets formationer och följer dem uppöver. Från de övre planen ser man glimtar av  rinnandet nedåt, som en fors eller bäck på fasaden. Keramik är ett taktilt och beständigt material.

De tre skulpturerna i lergods har byggts för hand i en mängd olika delar i Annika Svenssons ateljé i Göteborg. De har glaserats i matta och blanka glasyrer, bränts i omgångar – en känslig process – och sedan monterats på plats. Teknikmässigt ville hon lyfta fram Mockaware, en flerhundraårig dekorteknik där engobe, uppslammad lera, bemålas snabbt med en sur lösning med färgoxid som flyter fritt och förgrenas till ett levande uttryck. Förr användes tekniken till servisdekorer. De vattniga ytorna ger liv åt fasadernas torra material och symmetri, ett växelspel av rörelser, dagrar och materialbalanser.

Petter Eklund