Flyer

En över fyra meter hög sockel, som gjord för att krönas av stora män, pompösa kungar, bistra tänkare och vetenskapsmän, säkrade för evigheten i marmor eller brons. Men vad är det här?  En man på språng, liksom dansande, som nätt och jämt nuddar sockeln med sin ena fot. Det brådskar: han landar som en drakflygare – eller är redan på väg mot nya angelägna uppdrag och transporter, rörlig som en vindflöjel. Glasskivan är både ömtåligt gods och vinge.

Det är knappast en tillfällighet att Flyer har tagit mark på ett ställe som en gång var platsen för en flygskola och luftens modiga pionjärer. Och hur ska det gå? Han håller oss i spänning; ska mannen (som föreställer konstnären själv) lyckas hålla balansen eller ska han snubbla pladask som i en slapstick-film? Kanske är det också ett porträtt av den konstnärliga processens äventyrliga villkor.Heinrich Müllner har alltid intresserat sig för att destabilisera det till synes stela och orubbliga med hjälp av förvrängningar och förskjutningar och en förkärlek för bisarra uttryck. Redan på sin avgångsutställning på Kungl. Konsthögskolan 1972 bearbetade han, inte socklarna, men ramarna, ungefär som Dalis mjuka klockor; de fasta ramar som upphöjer och förgyller konsten och ger den auktoritet som institution. Det är en milt ironisk hållning som Heinrich Müllner kanske bar med sig från sitt ursprung i Centraleuropa, ett sofistikerat idiom som hos Musil, Hasek eller Bernhard. Och själv var Heinrich Müllner, ironiskt nog, i sitt arbete som professor på Konsthögskolan, en mästare i att hantera beständiga material och gjutningar i brons, plast och betong.Flyer är en flygare i moderna tider, men med ekon av tradition och klassicismens statyer, kanske en Ikaros, en fallen ängel, eller gudarnas budbärare Hermes. Men ändå så långt från Carl Milles figurer: en man i arbetskläder på väg, inte mot en högstämd och himlastormande idealism utan mot mer handgripliga och praktiska uppgifter i denna världen.

Peter Cornell