Egen ingång

Konstnär: johan thurfjell
Kategorier: Permanent konst

Johan Thurfjell är konstnären som fångar det personliga, ibland det närmast privata, i en titthålsvärld för nyfikna. Att kika in i hans konstnärliga universum är aldrig helt säkert. Mitt i en skön naturupplevelse finns risken att ett monster nyligen har passerat förbi. 

Sofia Hultenberg

Längs järnvägsbron närvarar katastrofen. Hans konstnärliga integritet möter fintstämt arbetet med vård och utbildning på Råby, hemmet tar emot ungdomar med allvarlig beteendeproblematik. Johan Thurfjell har modet att konstnärligt berätta om avgörande skeenden i livet. Det spelar roll på en plats som Råby.I flera konstverk använder Johan Thurfjell metoden att gräva sig in i ett underland, också i verket Egen ingång. Han närmade sig killarna och livet på Råby genom att tillsammans med dem arbeta praktiskt i en workshop. Deras berättelser i form av modellbyggen bildade kulisser för kommande gestaltning. En genuin tillgivenhet för hantverk och byggnation präglar Egen ingång.
Det fina med konstverket är att det förmedlar essensen av Johan Thurfjells konstnärskap. Den stora känslan i den lilla modellvärlden.Egen ingång är en trappa ner mot underjorden som avslutas med en sluten bronsdörr. Platsen är omgärdad av tegel inbäddad i grönska. Nattetid tänds lampan intill dörren. Varje detalj är formulerad av hantverk; allt från teglet från minitegelbruket i Danmark till spåren av gympadojjorna som har snuddat vid betongen i trappstegen. Avtrycken säger att andra har varit här tidigare. Bakom bronsdörren finns en plats dit ingen utomstående har tillträde. Det är pojkarnas eget rum.

 

Kristina Möster Nilsson

Under Arbete

FYRA FRÅGOR september 2014. Vi pratar med Johan Thurfjell om verket Egen ingång.

Vilka idéer kring platsen och verksamheten är viktigast för ditt konstverk, och hur såg processen ut?

– Jag tänkte redan från början i termer av miniatyrmodeller. Jag tänker i allmänhet på modellen som ett medium för att skapa en dubbel känsla av kontroll och intimitet. Att se något från avstånd samtidigt som man kan ha det nära och hålla det i sin hand. Jag tänkte också på ungdomarna som är där motvilligt på grund av sina ofta besvärliga uppväxtmiljöer, och att en miniatyrmodell kunde funka som en väg in i fantasin.

Jag förberedde en workshop med en väldigt tydlig men öppen tanke, jag visste ju inte alls vad killarna ville/kunde/hade möjlighet att göra. Men jag tänkte att film och dataspelsvärlden alltid är tacksam att jobba med när det gäller killar i den åldern (och även min!). Så jag förberedde lite filmklipp och bilder och pratade om hur filmindustrin arbetar med modeller i filmer som Sagan om Ringen, Star Wars etc. Jag visade hur man genom att filma i små digitala eller fysiska modeller kan få de mest fantastiska saker att hända på riktigt. Sen gav jag dem en massa material och uppdraget att hitta på en filmscen som de skulle bygga kulissmiljön till.

Det jag sen tog med in i min egen process från dagarna på Råby ungdomshem var inte så mycket vad vi gjorde i verkstan utan vad jag såg och kände av i mellantiden. När vi fikade och käkade middag på avdelningen, i samtalen med killarna och på personalens internmöten. Det var en känsla av att killarna aldrig får vara ensamma. Det var också bilden av det egna rummet, trots all övervakning, alla stödsamtal och regler. Det egna, inre rummet, som ingen annan kommer åt, och som kan vara fyllt med både smärta, hat och kärlek. Men det helt egna, privata. Det här hade jag nog inte sett på samma sätt om jag inte fått vara på Råby ett tag innan jag började jobba själv. Så, ja, workshopen var avgörande.

Hur bestämde du vilket material du skulle jobba med och hur har du rent praktiskt gjort ”Egen ingång”?

– Jag ville göra något ”på riktigt”, om du förstår vad jag menar. Arkitektur snarare än skulptur. Samtidigt hade jag krav på hållfasthet och att inga lösa delar fick finnas med. För fotspåren i trappan kändes betong som det mest lämpade materialet. Dessutom förknippar man betong med byggnation. Teglet kändes rätt eftersom det är vackert och dessutom spelar med de omgivande tegelväggarna, som jag ändå var tvungen att förhålla mig till på något sätt.

Dörren i brons och lampan i gjutet glas och järn för hållbarheten, men också för skönheten i materialen. Brons talar också om skulptur, om upphöjdhet, att även ett verk avsett för en handfull struliga killar skall kostas på. Sen har jag fäst dörren (som gjutits i Malmö) och en tegelmakare bosatt i Helsingborg har mot betongen murat teglet, som i sin tur specialgjorts hos en dansk hantverkare.

Verket heter ”Egen ingång” men vid första tanken tänker man på utgång. Hur ska man förstå titeln?

Man skall förstå titeln som att dörren inte leder ut i någonting allmänt (som friheten utanför gården), utan in i varje persons eget rum eller fantasi. Där tycker jag också att skalan (1:2) ger en fingervisning. Inför en miniatyr kryper jag ihop och går nära. Jag går in i en intimitet med verket, och det blir ett eget möte.

Hur vill du att ”Egen ingång” ska ses och användas?

– Som en del av arkitekturen. Som en koja där jag kan krypa ihop nere vid dörren, eller som en kulle där jag kan sitta och dingla lite med benen medan jag snackar skit med mina polare.

Inger Höjer Aspemyr i samtal med Johan Thurfjell

Skiss

LUND sommaren 2014. Med nycklar, larm och hastiga förmaningar från personalen inledde Johan Thurfjell en skissperiod som liknar få andra uppdrag.

Ett permanent konstverk som riktar sig till tonåringar i en sluten institutionsmiljö är en enorm konstnärlig utmaning. Han påbörjade skissen för Råby över en middag tillsammans några killar som tagit en krokig bana mot vuxenlivet.

Johan Thurfjell

Johan Thurfjell, född 1970, är utbildad på Konstfack och Otis Collage of Art & Design Los Angeles. Han arbetar en rad olika tekniker som t.ex. måleri, video, skulptur och text. Hans verk har visats på museer och gallerier runt om i världen. Han har även gjort flera byggnadsanknutna gestaltningar. Johan Thurfjell är bosatt utanför Vagnhärad i Sörmland.