Curator Lisa Rosendahl om Diamantfolket

Konstnären och dokumentärfilmaren Sara Jordenö har under ett decennium återvänt till sin födelseort Robertsfors för att dokumentera relationen mellan invånarna och den huvudsakliga arbetsgivaren på orten – diamantfabriken. Arbetet har resulterat i ett antal olika verk som visats i Sverige och internationellt. 2015, när beskedet hade kommit att fabriken skulle läggas ner för gott, fick Jordenö frågan från några av de anställda om hon kunde komma tillbaka en sista gång och dokumentera arbetsplatsen innan den försvann. Den färdiga filmen tar sin utgångspunkt i de tidigare anställdas personliga berättelser och behandlar hur fabriken och dess nedläggning påverkat det lokala samhället.

Diamantfolket är den tredje delen i Statens konstråds serie Industrisamhälle i förändring som på olika orter och genom olika konstnärskap försöker gestalta den samhällsomvandling som präglat Sverige de senaste decennierna. Snarare än att berätta om övergången från industrisamhälle till en postindustriell tillvaro genom en industrihistorisk fokus på byggnader, maskiner och produkter från rekordåren, sätter konstverken människorna och deras samtida erfarenheter i centrum.

I Diamantfolket låter Jordenö de tidigare anställda besöka den tömda fabriksbyggnaden för att reflektera kring hur deras arbete och fabrikens nedläggning påverkat deras liv. Problematiken i Robertsfors känns igen från stora delar av landet och deras personliga berättelser är på många sätt kännetecknande för berättelsen om Sverige i stort.

Robertsfors var en klassisk bruksort: pappersbruket kom först, sen byggdes ett mönstersamhälle runtomkring för att säkra arbetskraftstillförseln. Detta resulterade i en stark symbios mellan industrin och samhället som är symptomatisk för framväxten av den svenska välfärden generellt. Det skapade också en nästintill orubblig lojalitet från de anställda gentemot fabriken som präglat hela Robertsfors. Hur påverkas berättelsen om den en gång så självklara relationen mellan samhället och industrin nu när det ömsesidiga lojalitetskontraktet är brutet?

Det gamla pappersbrukets patriarkala struktur byttes så småningom mot en statligt ägd industri, vilken i sin tur övergick till privat ägo och blev en del av en multinationell koncern. Under fabrikens sista aktiva halvår på orten sköttes anställningarna genom ett bemanningsföretag. Beslutet att lägga ner och flytta fabriken från Robertsfors till Irland var en del av en global effektivisering och grundat i många andra faktorer än frågan om den specifika fabrikens produktivitet och vinstprognos. Att fabriken gick bra och var världsledande inom teknikutveckling gjorde beslutet svårt att förstå. I filmen ges ett möjligt svar av kommunens näringslivsansvarige i Robertsfors, som gör en internationell jämförelse av olika lagstiftningar: på Irland skulle det kostat företaget i runda tal 26 miljoner i kompensationsutbetalningar till de anställda att lägga ner fabriken, i Robertsfors var det i stort sett gratis. Hur mycket påverkade lagstiftningen den globala koncernens val att lägga ner just i Robertsfors och inte någon annanstans?

I Robertsfors syns det i stadsplanen hur allting en gång hängde ihop: produktionen på fabriken möjliggjorde bostadshusen, skolan, vårdcentralen och mataffären. Utan en stor arbetsgivare på orten riskerar samhället och dess olika funktioner att försvinna. Vad händer med människorna när ortens självklara nav och ekonomiska motor rycks bort? De tidigare anställda berättar att det inte bara var arbetet som försvann när fabriken lades ner, utan även samhörigheten och den självklara mötesplatsen. När de ses igen på en arbetsmarknadsutbildning om det digitala nätverket LinkedIn och andra sociala medier blir kontrasten mellan gårdagens och samtidens gemensamma rum tydlig. ”Det är ni själva som är handelsvaran”, förkunnar en representant från vuxenskolan och uppmanar de arbetslösa att börja blogga.

Men bruksmentaliteten som kom med de trygga anställningarna och den självklara möjligheten för många att få jobb på fabriken direkt efter skolan ska heller inte glorifieras. ” När generation efter generation går till samma ställe påverkar det ens drivkrafter”, säger en av rösterna vi möter i filmen, och funderar över om det kanske är svårt att nå sin fulla potential, att bli den man skulle vilja vara, när det är bekvämare att bara göra som alla andra och fortsätta jobba på fabriken.

I Jordenös porträtt kontrasteras människornas levande minnen och fysiska närvaro med fabrikslokalernas tomhet och tystnad. Kopplingen mellan arbetsplatsen och samhället förstärks genom att låta ljudinspelningar från den aktiva fabriken sätta tonen även för kamerans åkningar genom Robertsfors. Betraktaren påminns också om att Jordenös konstnärskap och filmen i sig på sätt och vis är produkter av verksamheten på diamantfabriken: här arbetade hennes pappa, här fick hon själv sitt första jobb, och här väcktes den politiska medvetenhet som senare kommit att karaktäriserar många av hennes verk.

Filmen får sin premiär i Robertsfors i slutet av oktober och visas sedan i Boliden, Holmsund och Skelleftehamn innan den når andra delar av Sverige. I Västerbotten följs visningarna av ett samtal mellan regissören, medverkande i filmen och publiken. Syftet är att dela personliga erfarenheter av arbetsplatsförändringar och gemensamt sätta dem i större perspektiv historiskt, ekonomiskt och socialt. Hur kan ett lokalt samhälle svara på ett nedläggningsbeslut när den huvudsakliga arbetsgivaren är en bricka i ett multinationellt spel? Hur ser lagstiftningen ut i Sverige och internationellt som ska skydda en ort från att gå under när ett företag lägger ner? Vad innebär det att bli arbetslös efter att ha gått till samma arbetsplats hela livet? Hur hanterar man den stora förändringen från att ha en huvudsaklig arbetsgivare som samlar orten, till att jobba för bemanningsföretag, starta eget eller gå till andra yrkesområden? Kan ett negativt besked även öppna för nya möjligheter och sätt att se på tillvaron?

Sara Jordenö arbetar med film och platsspecifika projekt. Hon har uppmärksammats internationellt för den bioaktuella dokumentärfilmen Kiki som skildrar den subkulturella ballroom rörelsen i New York, och som tilldelats flera prestigefyllda priser. Diamantfolket är hennes tredje verk med utgångspunkt i Robertsfors och diamantfabriken. Hon har tidigare ställt ut på bland annat Moderna Museet i Stockholm, Bildmuseet i Umeå, MoMA PS1 och The Kitchen i New York.

De tidigare verken i serien Industrisamhälle i förändring gjordes av konstnärerna Alexandra Pirici och Annika Eriksson och har visats i Göteborg, Grängesberg, Stockholm och Malmö.

Curator: Lisa Rosendahl

Industrisamhälle i förändring

Sara Jordenös film är den tredje delen i Statens konstråds serie Industrisamhälle i förändring, med curator Lisa Rosendahl. Tidigare verk i serien av konstnärerna Alexandra Pirici  och Annika Eriksson har visats i Göteborg, Grängesberg, Stockholm och Malmö.

Visningar 2016

Diamantfolket visades på ett flertal platser under 2016. Verket hade premiär i Robertsfors i Västerbotten 22 oktober, och visade därefter på ytterligare tre platser i länet: Skelleftehamn, Holmsund och Boliden. I samband med visningarna samtalade Sara Jordenö med personer ur filmen och den lokala publiken för att tillsammans dela personliga erfarenheter och sätta dem i ett större perspektiv.

Stockholm
26 oktober 2016 arrangerades filmvisning och panelsamtal på Kulturhuset Stadsteatern, ett samarbete med Forum/Debatt. Fokus var frågor som identitet, ansvar och trygghet i kölvattnet av ett industrisamhälle i förändring. Diamantfolket visades sedan dagligen i Klarabiografen från måndag 31 oktober till söndag 6 november.

Malmö
Söndag den 20 november arrangerades filmvisning följt av ett samtal med Sara Jordenö i hörsalen på Teknikens och Sjöfartens hus. Lördag den 26 november och söndag den 27 november visades sedan filmen löpande på Malmö konstmuseum.