Dialogos

Konstnär: ann edholm
Kategorier: Permanent konst

Det finns många intressanta exempel på när ett konstverk för samtal med ett annat konstverk över tid. Ann Edholms nya ridå till ECOSOC-salen (FN:s högkvarter i New York) är ett av dessa. Med Dialogos står Ann Edholm i dialog både med Sven Markelius arkitektoniska gestaltning av ECOSOC-salen från 1952 och med den ursprungliga ridån av textilkonstnären Marianne Richter. På ett spännande och samtida sätt förhåller sig Dialogos till Markelius och Richters upptagenhet av ljus, rymd och genomsiktlighet.

ECOSOC-salen New York. Våren 2013

760 United Nations Plaza, New York, USA

Curator

Men Edholms ridå samtalar inte bara med Markelius och Richter utan även med FN och dess historia. Andra världskriget var ett gigantiskt misslyckande i mänskliga relationer. FN föddes ur viljan till dialog och enande över nationsgränser. Dialogos har fått sin gestaltning och titel just för att det endast är genom samtalet som vi människor kan få bukt med våra rädslor för det djupt annorlunda hos Den Andre. Ann Edholm säger att Barnett Newmans konstnärliga stringens har haft avgörande betydelse för hennes egna strävan efter estetisk precision. Med Dialogos vill Edholm på ett liknande sätt ingjuta mod, bärighet och kraft hos de delegater som genom samtal i ECOSOC-salen skall kämpa för att ta skarpa och bestämda beslut bortom egenvinning och kortsiktighet.

Skala och kropp

Marianne Richter och Ann Edholm möts i en lyhördhet inför ECOSOC-salens monumentalitet, särskilt påtaglig i den del av rummet som är närmast fönstret. Markelius skapelse ”molnet”, det vita innertaket över delegaternas platser, markerar här den stora skalan. På ett foto från 1950-talet syns en man som står framme vid fönstret och med sin kropp som referens framhäver det storslagna hos Richters draperi. Fönsterväggen är 7 meter hög och ovanför mannen vecklar de kilformade mönstren i Richters ridå ut sina ”änglavingar” (som de änglar man vintertid kan göra i snön). Hos Edholm tillåter ridåns precisa möte mellan trianglarnas storlek och utbredning att Dialogos skalverkan förändras beroende på var i rummet man befinner sig. Nära ridån får blicken, med spetsarnas hjälp, skjuts upp mot takets rymd. På håll, som i rummets bakre delar, ser de orange-vita kilarna nästan små ut och kan associera till en Halloweenpumpas vassa tänder.

Materiella skillnader

Mötet i Edholms verk mellan tygernas olika slags materialitet och kontrasten mellan den färgstarka orange filten kontra den mer färglösa crêpen aktiverar skillnader och motsatspar. Crêpetygets något artificiella bubbliga prägel får filten att framstå i jordnära karaktär. Dagsljuset som silas igenom ridån immaterialiserar det ljusa crêpetyget medan filtens orange färgklang får en enorm visuell kraft och kropp. Den starka färgen, som i vissa dagsljus övergår i knallande rött, knyter an till Richters färgskala och ger samtidigt kontur åt den mörka rymd som Markelius och hans medarbetade strävade efter när de arbetade med undertakets modulering i rummets bakre del.

Paradoxal poesi

En av de stora utmaningarna i arbetet med ECOSOC-salen var den låga takhöjd i rummets bakre del där press och publik skulle få plats. Arkitekternas lösning blev att ta bort det planerade undertaket och låta konstruktionsbalkar och installationsrör bli synliga. På så sätt frigjordes nästan dubbel takhöjd. Det öppna installationstaket är det som ECOSOC-salen har varit mest berömt för, inte bara för att det inte tidigare hade gjorts i arkitekturhistorien utan också för att det har kommit att symbolisera FN:s ständigt pågående och oavslutade arbete.

Markelius strävade efter att få det nakna installationstaket att kännas mindre rått och brutalt genom att måla alla balkar och rör i samma grågröna ton som väggarna, fast några nyanser mörkare. Som ett tillägg, bortom ren funktionalism, valde han även att måla svarta och vita rektanglar i olika storlekar som fläckvis sprider ut sig över det tredimensionella installationstaket. Fläckarna glimmar till och ger en stjärnhimmel i denna mörka rymd och kontrasterar mot det vita ”molnet” som med sina nedåtriktade belysningsarmaturer skapar ett lätt bländande ljus över delegaternas sittplatser. Dialogos skarpa och bestämda orange-vita kilar förstärker ”molnet” genom att plocka upp dess skala och tydlighet samtidigt som ridån ger kontur åt de målade rektanglarna som får framträda i sin irrationella poesi bortom de funktionalistiska idealen om renhet och enkelhet.

Lotta Mossum

UNDER ARBETE STOCKHOLM

Våren 2010 – hösten 2012. Tygprov, skiss och modell så som de kom in till Statens konstråd. Ateljébilder från HV Ateljé.