Annorstädes

Var är vi? Någonstans i Nordtyskland kanske. Det är nog i alla fall mitt på dagen. Möjligen förmiddag. Tåget passerar en anonym stad i Europa, fönstret är täckt med regndroppar som då och då rinner över rutan. En bangård syns i dimman, en tom blöt bänk på en perrong. Dröjande, flytande drar ett askgrått, fuktigt landskap förbi. Så färdas vi genom en annan plats, en annan världsdel: solskenet flödar, luften är klar, himlen elektriskt blå. Arkitekturen – höga sandfärgade byggnader med dekorerade fasader – skvallrar om att vi kanske befinner oss i Nordafrika. Mellanöstern. Kairo? På linor utanför fönstren hänger tvätt på tork. Palmer vaggar i vinden. Men nu växlar sceneriet åter: utanför fönstret, tropisk grönska. Luften vibrerar av hetta. På flodstranden står en grupp människor, en man med ett barn på armen vinkar innan också den här bilden försvinner och vi rör oss genom ytterligare en by någonstans, en annan stad och en ny kust, en öken och en by och en helt främmande, ny stad igen.

Det här är en tågresa i avsaknad av början och slut. Vi letar, men förgäves, efter tecken, detaljer och skyltar som avslöjar eller ger en exakt information om en geografisk position. Men här är det inte var man befinner sig, som är av vikt. Det är själva upplevelsen av att färdas och se bilderna dra förbi, som är central. Ändå letar vi, försöker orientera oss i tiden och i rummet. Tania Ruiz Gutiérrez har med hjälp av en videoinstallation förvandlat stationsrummet på Malmö C till en monumental tågkupé.

På norra och södra ytterväggen finns 44 stora bildprojektioner, utformade som tågfönster. Sammanlagt 1200 sammanfogade filmsekvenser svävar på väggarna. De är tagna från fönster på båtar, tåg, bussar och bilar – transportmedel som skapar en horisontell rörelse. Sekvenserna hakar fast i varandra och varje projection visas med några sekunders fördröjning i relation till den närmast föregående för kontinuitet och jämn, sövande rytm. Filmsekvenserna är programmerade att visas i en slumpmässig ordning. Illusionen som skapas är så stark att man fysiskt kan känna hur det underjordiska rummet på Malmö C Nedre lösgör sig och rör sig framåt genom världen. Men man kan om man vill – och har tid – skärskåda illusionen och försöka plocka isär dess olika delar. Om man är uppmärksam så kan man upptäcka en subtil men tydlig skarv som med jämna mellanrum går rakt genom tågfönstret och bilden. Det sker när en filmsekvens går över i nästa.

Bilderna gränsar på grund av färgernas intensitet till animerade. Resans vibrationer och skakningar har jämnats ut. Bilderna projiceras direkt på betongväggen vilket skapar en frescoliknande textur i bildytan. Farten har saktats ned och synkroniserats, något som skapar en illusion av rumslig kontinuitet. Det finns många beröringspunkter mellan tåg och rörlig bild. Inte bara kan en tågkupé liknas vid och kännas som en slags biograf. I båda dessa slutna rum är man en betraktare, utlämnad åt bilderna som passerar, berövad all möjlighet att gripa in eller förändra en verklighet. Filmer som demonstrerade moderna, tekniska uppfinningar var kring sekelskiftet 1900 en stor attraktion. Det räckte med att visa rörliga, stumma bilder av en teknisk nymodighet för att den tidiga filmpubliken skulle häpna. Filmer som visade upp den nya tidens olika, allt effektivare transportmedel – företrädesvis tåget – var ett populärt tema.

Resor genom New York Citys nybyggda tunnelbana var, till exempel, föremål för den tidiga filmkamerans öga. Film på temat ”Train-rushing-at-ya” (”Tåget-rusarmot-dig”) utgjorde en egen genre: passagerartåg som anlände till bangårdar och tågstationer filmades rakt framifrån av en orörlig kamera. De kom då i full fart mot betraktaren på perrongen och publiken i biosalongen. En tidig sådan filmär Bröderna Lumières L’arrivée d’un train en gare de La Ciotatfrån 1895. Filmen gjordes i en enda tagning, var femtio sekunder lång och visar hur ett ånglok närmar sig perrongen i en liten stad på franska kusten. Enligt legenden skall det under visningen i januari 1896 ha utbrutit panik och kalabalik i salongen. Historietekniskt finns det också en relation mellan film och tåg. Man kan tro att användningen av tåg förde med sig ett förändrat seende, en ny visuell upplevelse, av omvärlden: de första försöken att generera mekaniska, rörliga bilder sammanföll med passagerartågets genombrott på 1820-talet. Ett sådant exempel är det rörliga panoramat som simulerade fantastiska resor med tåg och båt. Jättelika målningar rullades upp framför publiken i sektioner, med tillhörande dramatiserande berättarröst.

Videoinstallationen Annorstädes på Malmö C handlar om att färdas, genom rum och tid. Tidigt i livet lär vi oss var den egna kroppen slutar och världen börjar. Då föds också insikten om att vi kan förflytta oss på egen hand genom rummet, om så bara tvärs över ett golv, för att uppleva nya saker. Att födas och dö på samma plats var för ett par hundra år sedan normen i de flesta människors liv. Världen var okänd. Det tog månader att korsa världshaven, dagar att färdas genom ett land. Nu är det få ställen på jordklotet som inte är kartlagda av människan och vi färdas mellan världsdelar på några timmar. Vi kan förflytta oss med hjälp av digitala verktyg genom världen på ett ögonblick. Information, upplevelser och relationer svävar runtomkring oss i atmosfären, ständigt tillgängligt men osynligt.

Att resa långa sträckor för att få maximerade sinnesupplevelser betraktas av många människor som en rättighet och självklarhet i livet. Det har sagts att den moderna utvecklingen med sina allt snabbare transportmedel och kommunikationsformer har medfört en komprimering av tiden och rummet. På samma gång finns fler valmöjligheter, fler upplevelser och platser att besöka än någonsin. Den moderna människan kan om hon vill och har möjligheten leva ett helt hypermobilt liv: arbeta i en världsdel, leva i en annan. En annan del av den nya globala verkligheten är den påtvingade resan från krigs- och katastrofdrabbade länder till okända platser och framtider. Idén om den perfekta resan där man flyr från allt det som är tungt i vardagen är en skenbild. Den är ändå något som de allra flesta människor drömmer om.

Den finns redovisad i resetidskrifter och turistbyråers skyltfönster i oändliga variationer. Vi matas med bilder av stränder, vyer, landskap och leende lyckliga resenärer med en till synes helt problemfri existens. Ingenting av det som är påfrestande med att resa syns där. Resan på Malmö C är också en synvilla. För vi, passagerarna, får inga känningar vid byten av tid, miljöer eller kulturer. Det görs heller inga biljett-, pass- eller andra kontroller under resans gång. Den digitala hägringen på stationsväggarna är förföriskt skön, men konstgjord. Verket talar om att en järnvägsstation inte bara behöver vara en plats för passiv väntan på det som skall ske, någon annanstans, i en framtid, i en annan del av världen. Det tycks påstå att en station kan vara en magisk plats och verklighet som vi kan erfara om vi är närvarande i ett nu. Som om vi kan uppleva de mest fantastiska ting bara av att stå alldeles stilla på plattformen och inte röra oss ur fläcken.

Karin Faxén

Under Arbete

Malmö 2010. Annorstädes växer fram. Tania Ruiz Gutiérrez videoverk testas och installeras.