13 målningar

Den finländske konstnären Robert Lucander har för SLU:s nybyggda BioCentrum skapat en serie med 13 relativt små målningar med akryl och tusch på träpannå. Lucander har arbetat med den här tekniken sedan mitten av 1990-talet. Som konststuderande i Berlin (där han fortfarande bor) ägnade han sig i de tidiga verken åt att omtolka abstrakt modernistisk konst. Men sedan upptäckte han att ansiktena och gesterna han stötte på i modebutiker och skvallertidningar, i reklam och skivomslag också förtjänade att förvandlas till abstrakt konst. Han är varken intresserad av porträttgenren eller av att porträttera berömda personer. Däremot är han intresserad av att fånga det typiska – eller snarare: det typiskt udda – i vissa kulturella sammanhang, vare sig det är tyska politiker eller finska tangosångare.

Lucander målar ögon och munnar, frisyrer och kläder, men hoppar ofta över näsan och andra ansiktsdrag eller återger dem subtilt med blyertsskrafferingar. Eftersom det görs direkt på träet (som är av en sort som även används för transportlådor) ersätter träådringens påtaglighet den fysiska närvaro som de abstraherade huvudpersonerna oundvikligt berövats. Det är en strukturellt kuslig ersättning – materialiserade spöken. På BioCentrum förstärks effekten ytterligare av att de flesta verken hängts direkt på väggar i likartad askfanér. Eller – som i fallet med en svit med tre bilder bredvid hissen – av hur de fördelats mellan våningsplanen: på första våningen ser vi en naken björkstam; på andra våningen en leende kvinna i mönstrad tröja som kramar den; och på tredje våningen möter vi samma motiv men annorlunda beskuret och spegelvänt. Hennes leende – bara ögon och mun – är svårtolkat, som om det växlar från vänligt till elakt. Andra bilder föreställer bland annat en man i fyrtioårsåldern med distanserad min, som även han är iförd mönstrad tröja (enligt titeln är han fågelprofessor); en knubbig äldre man i mönstrad polotröja; unga kvinnor i randiga eller rutiga klänningar; armar som pekar åt olika håll; ben i gummistövlar.

Tillsammans utgör bilderna ett koncentrat av myter och fördomar om miljömedvetna människor som presenteras i medierna. Men eftersom medierna ingår i vår vardagserfarenhet så är bilderna av miljövännen faktiskt också verkliga: en del av dem ser ut att vara trevliga, slanka och snygga, andra är raka motsatsen eller verkar rent av på något egendomligt vis opponera mot modets och reklamens normativa standarder, som om de ville påminna oss om att naturen själv faktiskt motsätter sig standardisering och inte alltid är – eller måste vara – ”trevlig” utan i själva verket kan vara hård och hänsynslös. BioCentrums studenter och personal är naturligtvis inga naiva trädkramare utan människor som ägnar sig åt seriös och avancerad vetenskaplig forskning. Lucanders målningar är varken hjälteporträtt eller karikatyrer av vad de är eller förväntas vara. Tvärtom: de är de myter, fördomar och medieverkligheter om människan och naturen som vi alla – vetenskapsmän, konstnärer eller vanliga betraktare – oundvikligen trasslar in oss i, växer upp med och måste förhålla oss till.

Jörg Heiser