Konst som väckt irritation

Här kan du läsa om fyra tillfällen där konst producerat av Statens konstråd mött olika former av kritik och hur vi löste det. Missa inte att ladda ner vår handlingsplan.

Kritisk debatt från start – som sedan tvärvände

Katharina Grosse, Blue Orange, Vara station 2012

I vilken form kom kritiken?
Konstnären Katharina Grosse fick från första början ett kritiskt mottagande i Vara. Hon blev intervjuad av lokaltidningen vid ett besök strax efter tilldelningsbeslutet. Sedan var debatten igång, i såväl dagspress som i sociala media. Motargumenten var många. Allt från att hon tidigare jobbat med graffiti till säkerhetsfrågor kring själva utförandet. Tydligt blev att flera kritiker var rädda för att stationshuset skulle förlora sina kulturhistoriska värden i och med gestaltningsuppdraget.

Hur hanterades frågan?
Konstnären kom att omforma tågstationsbyggnaden till en skulptural helhetsgestaltning. Abstrakta objekt i starka färger på taket. Fasad i blått. Politikerna i Vara kommuns kulturnämnd höll ihop och började inte vackla. Statens konstråd bjöd in till öppna diskussioner tillsammans med konstnären för att tala om konstverket. En resa till konstnärens studio i Berlin gjorde att alla inblandade i beslut- och byggprocessen fick svar på sina frågor, vilket innebar att olika farhågor kunde röjas undan.

Skolklasser i årskurs 5 genomförde på kulturskolans initiativ ett projekt där de skapade egna verk baserade på konstnärens arbete. De blev till ambassadörer i frågan, och det var viktigt, då en stor del av opinionen kom att vända.

Invigningen bidrog också till att vända kritiken. Den blev till en folkfest med ett fullspäckat program. Fint väder. Teater och dans. Skolklasserna visade upp sina bilder. En handlare i stationshuset bjöd på glass och andra valde att sänka priset på alla kläder i blått. Publiken fick en möjlighet att se konsten ur nya perspektiv och tala om sina intryck.

I dag är stationshuset en viktig del av den offentliga konsten på orten.

Katharina Grosse, Blue Orange

Intern kritik mot gestaltningen – visade sig vara onödig oro

Christian Pontus Andersson, A Joyful Troop of Perfection, Blåsenhuset vid Uppsala universitet 2010

I vilken form kom kritiken?
Sju realistiska mansfigurer iförda stora vita hjälmar svävar i entrén. Titta närmare, och du ser deras gråtfärdiga ansiktsuttryck. Sårbarheten. De var tänkta att vara nakna. Men på den punkten kom konstnären att stöta på kritik från deltagare i samrådsgruppen. Frågorna var många. Varför ska de vara nakna? Vi kan inte ha skulpturer i form av nakna män här? Vad signalerar det? Hade det varit kvinnliga skulpturer så hade det varit självklart att de inte skulle vara nakna. Beslutet att de inte skulle vara nakna stod fast.

Hur hanterades frågan?
Konstnären Christian Pontus Andersson var hela tiden öppen med sin ambition om att de skulpterade mansfigurerna skulle vara nakna. Det var en del av idén om att visa deras sårbarhet. Han valde dock att kompromissa i frågan och lät sy upp kalsonger i hudfärgat tyg åt var och en av skulpturerna.

På invigningen aktualiserades frågan igen. Konstnären tog själv upp ämnet och förklarade varför skulpturerna var iklädda kalsonger. Flera i publiken höll med om att nakenhet inte borde vara något problem. Framförallt inte på ett sådant ställe som Blåsenhuset, en plats där man vid alltifrån träning till läkarbesök får klä av sig och visa sig sårbar.

En tid senare valde en städare att avlägsna kalsongerna för rengöring. Av okänd anledning kom de aldrig att sättas tillbaka. Mycket intressant var att kritiken som samrådsgruppen befarat uteblev helt. Ingen reagerade över nakenheten.

I dag är skulpturerna fortfarande nakna, helt i linje med konstnärens idé om konstverket.

Christian Pontus Andersson, A Joyful Troop of Perfection

Konstnärens bildvärld upprör – kräver fortsatt dialog om konstens roll

I vilken form kom kritiken?
En emaljmålning baserad på en barnteckning föreställande en man med erigerad penis som jagar en kvinna. Det är ett motiv som ingår i konstnären Mikael Richters tredelade verk Apollo och Dafne placerad i en entré och korridor till Ekonomikum vid Uppsala universitet. Kritiken har varit återkommande och hård, såväl före som efter invigningen. Verket har bland annat kallats för ”våldtäktskonst”, ”stötande” och ”av sextrakasserande karaktär”.

Hur hanterades frågan?
En kritisk diskussion om motivvalet drog igång redan när konstnären producerade verket. Mikael Richter tog då fram en mer jämställd version på emaljmålningen där Dafne istället jagar Apollo. Målningen har varit tänkt att vid slumpmässiga tider cirkulera i entréhallen längs med en kedja i taket. Däremellan skulle den vara dold i ett gökur. Tekniken har dock aldrig fungerat och målningen förblev dold i gökuret på obestämd tid.

I mars 2015 arrangerades ett panelsamtal om konstens roll på universitetet. Mikael Richters verk var ämnet för dagen. Ett stort antal personer slöt upp i publiken. I panelen deltog bland annat konstnären, en representant för Statens konstråd och personal från universitetet. Samtalet ändrade kanske inte kritikernas uppfattning om verket, dess främsta uppgift var snarare att öppna upp för diskussion och för en stund se verket med andra ögon.

I dag, 2017, är verket Apollo och Dafne fortfarande kvar. Men emaljmålningen har fortsatt att vara dold.

Lärare ansåg att elever blev kränkta – var en missbedömning

Pärra Andreasson, Vad vi vill, Söndrumsskola i Halmstad 2013

I vilken form kom kritiken?
En vecka innan invigningen av den nybyggda Söndrumsskola kom kritiken. Carolina Falkholt var en av drygt 20 graffitikonstnärer som blivit inbjudna av konstnären och projektledaren Pärra Andreasson för att måla skolans runt 500 elevskåp. Tillsammans hade de skapat en graffitimålning på totalt 180 kvadratmeter. Men flera lärare och en lokalpolitiker kom att reagera starkt på Carolina Falkholts del av verket, som visar en stiliserad bild av en kvinnas vagina. Läraren menade att unga flickor inte skulle behöva se sånt här i sin vardag. Att skåpet borde täckas över eller att dörrarna skulle tas bort.

Hur hanterades frågan?
Ledningen på skolan stod hela tiden bakom det konstnärliga uttrycket. Ett möte anordnades med personalen innan skolan öppnade där bland annat konstnären Carolina Falkholt medverkade. Hon berättade om sin del av verket och gav svar på frågor. En årskurs i taget fick sedan speciella visningar av konsten där de fick ställa och få svar på sina frågor. Inga klagomål, bara positiva uttryck kom från deras håll. Tydligt var att inse vikten av att prata med den berörda gruppen, istället för att påstå något i förväg och utgå ifrån den egna slutsatsen.

Under en tid gick det även att delta i guidade visningar av konsten i skolan. Syftet var att alla som ville skulle få en möjlighet till att samtala om konsten och se den med egna ögon. Till slut sa dock elevrådet ifrån, de ville ha en lugn och rofylld arbetsmiljö.

Knappt ett år senare höll konstnären och projektledaren Pärra Andreasson tillsammans med bildlärarna en måleriworkshop med eleverna. Resultatet, som var i form av spraymålade porträtt, hängdes upp i lokalerna och kom att bli en tidsmarkör från året skolan öppnade.

Elever har varit fortsatt positiva till konstverket. Ingen av dem har behövt använda skåpet med den omdebatterade bilden, enligt ett beslut taget av skolledningen.

Pärra Andreasson, Vad vi vill