Argument och att bemöta

Det är varken nytt eller förvånande att offentlig konst upprör. Argument som att konsten är ful, kränkande och ett slöseri med skattemedel är ständigt återkommande, och ibland svåra att bemöta. En stor del av kritiken handlar om skilda förväntningar om vad konst ska få spela för roll i offentligheten. Konsten har under det senaste seklet vuxit i kraft av att ifrågasätta invanda mönster och den tillåts ta plats i offentligheten på sätt som den tidigare inte kunnat. Statens konstråd för ständigt samtal om vad offentlig konst kan vara i vårt alltmer komplexa samhälle. Ofta räcker det med att starta och fullfölja en dialog för att visa hur konst kan fungera – som en plats för reflektion och fördjupning.

Här hittar du åtta vanliga argument och hur du bemöter dem. Klicka på respektive flik och läs mer.

AMBIVALENS

”OM MAN INTE DIREKT FÖRSTÅR VAD VERKET BETYDER, KAN DET INTE VARA BRA”

Argument:

– Exakt vad ville konstnären med verket? Aggressiva argument om konst kan i många fall handla om att verkets ambivalens, dess mångtydighet. Det ”öppna” konstverket kan på så vis skapa känslor av obehag för många, eftersom det inte självklart går att kategorisera eller låsa fast en viss tolkning. Ett verk kan exempelvis vara både en målning, installation och skulptur, utan att enkelt kunna klassas inom enbart en av dessa kategorier. Eller så kan det handla om flera olika sidor av en historisk konflikt, utan att nödvändigtvis uttrycka tydlig sympati för någon av sidorna.

Att bemöta

Konstens uttryck är nästan per definition mångbottnat. De är ett av konstens kännetecken, dess styrka, inte dess svaghet. Konst som bara har en tydlig betydelse mister ofta snabbt sin attraktionskraft. Men faktum är att de flesta människor inte är bekväma med ambivalens och otydlighet, vi strävar ofta efter att veta säkert, oavsett om det gäller vardagssituationer eller politiska spörsmål.

Att motverka denna instinkt att snabbt vilja söka enkla svar i små och stora frågor är i själva verket ett kraftfullt verktyg som konsten kan hjälpa till med. Konsten kan alltså träna oss i att bli mer bekväma med ambivalens, vilket är en färdighet som blir allt viktigare i en samtid där morgondagens händelser blir att svårare att förutspå. Detta är i sin tur en allt viktigare egenskap i ett samhälle där många fenomen målas i svart-vita termer, vilket ibland kan leda till stora och långdragna konflikter.

KOSTNADEN

”PENGARNA FÖR DETTA KONSTVERK KUNDE HA FINANSIERAT VÄLFÄRDEN ISTÄLLET”

Argument:

– Istället för att satsa på konst borde det offentliga lägga pengar på skola, vård och omsorg! Det görs ofta jämförelser mellan kostnaden för ett offentligt konstverk och andra offentligt finansierade områden som äldreomsorg, vård eller skola. Argumentet söker måla upp den offentligt finansierade konsten som en resursslukare, en lyx som bara borde få finnas när alla basala behov i samhället redan är tillfredsställda. Underförstått framställs konst som en onödig utgift. Utbildning och vård måste väl ändå vara viktigare än några väggmålningar eller skulpturer, lyder den retoriska frågan.

Att bemöta:

När någon säger: ”Hur många sjuksköterskor får man för kostnaden av ett konstverk”, är det förväntade svaret ”alldeles för många”. Men istället för att ställa konsten mot välfärden eller andra samhällsområden, kan man låta konsten vare en del av samhället, ekonomin och välfärden. Inte en motsatt del av densamma. Konstproduktion kostar självklart pengar, vilket allt annat kvalificerat arbete i samhället också gör.

Men ofta grundar sig upprördheten över kostnaden på ett missförstånd kring hur pengarna för ett verk fördelas. För produktionen av ett offentligt konstverk fördelas vanligtvis budgeten på löner och kostnader för en mängd olika saker inom en mängd olika yrkesgrupper som arkitekter, ingenjörer, tekniker, snickare, formgivare, skribenter, grafiska formgivare, producenter, hantverkare, städare, informatörer, tryckerier och mycket annat.

I detta led är konstnärens arvode bara en del och pengarna skapar alltså arbetstillfällen inom en rad olika sektorer, inte bara inom konst. Idén om en motsättning är alltså grundlös.

FULHET

”DET ÄR FULT, ALLTSÅ ÄR DET DÅLIGT”

Argument:

”Konstverket är fult, vi vill ha något vackert här!” Detta är en fras som ibland hörs om konst som intar det gemensamma rummet. Att den inte är tillräckligt vacker eller rent av upplevs som ful. Argumentet handlar inte sällan om att det gemensamma rummet anses vara en plats enbart för ”det vackra” och det ”behagliga”, för medborgarnas skull. Denna idé har rötter i förmodern tid, men utmanas idag alltmer eftersom demokratier välkomnar en mångfald i både åsikter och konstnärliga uttryck och ideal.

Att bemöta:

Den viktigaste invändningen mot detta argument är att det gemensamma rummet i en demokrati inte bara tillhör vackra individer, byggnader eller objekt. Det tillhör alla och allt som inte direkt skadar en annan individ. Ett konstverk har dessutom många egenskaper förutom att vara vackert, precis som en människa. Att enbart döma verket efter dess omedelbara skönhet innebär ofta att man missar andra egenskaper och tankar som verket kan väcka.

Samhällsförändringarna under första och andra världskriget skapade motreaktioner mot det vackra som dittills varit den starka normen för konst och estetik. Sedan dess har konstnärer intresserat sig för verklighetens hela palett, vilket inkluderar det hemska, det fula, det obehagliga och det svåra. Samma utveckling har skett inom andra konstarter som litteraturen, arkitekturen, scenkonsten och filmen.

GENUS OCH IDENTITET

”KONSTVERKET VISAR PÅ FÖRLEGADE ELLER STEREOTYPA KÖNSROLLER”

Argument:

– Konstverket är nedvärderande utifrån dagens könsroller! Inte sällan skapar ett befintligt, kanske några år äldre konstverk starka känslor om det kan kopplas till en könsmaktsfrågor eller jämställdhetsfrågor. Inte minst kan konst på universitet och högskolor utmana unga personers tankar om jämställdhet, klass och rasism.

”Man får inte tvätta historien och göra den bättre, alltså mindre rasistisk och könsstereotyp, än den var. Museer är en kunskapskälla till äldre tiders föreställningar om klass, kön och ras”, säger Jeff Werner, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet.

På många sätt är konsten bärare av sin tid med sina ideal och värderingar, dessa kan både vara en källa till historisk kunskap och på samma gång väcka starka känslor kring jämställdhet och identitet. Det är just diskussionen som uppstår som kan leda oss till ny kunskap och nya perspektiv.

Att bemöta:

Synen på manlighet och kvinnlighet, liksom på män och kvinnor och andra könstillhörigheter, har under de senaste hundra åren skiftat mer än någonsin tidigare i historien. Det betyder att om samma utveckling fortsätter, kan samtida konstverk komma att ses som könsstereotypa eller förlegade inom bara ett eller två decennier.

Konstnärer är produkter av sin tid och i takt med att synen på ett konstverks politiska, psykologiska eller moraliska innehåll förändras kommer även diskussionen och tolkningen av verket förändras. Detta innebär inte att ett museum, arbetsplats eller en offentlig plats nödvändigtvis sanktionerar en konstnärs värderingar när ett verk placeras där.

Verket kan fungera som en påminnelse om vår historiska utveckling, ett slags förankring i historien där våra värderingar ständigt förändras och utvecklas. Det är därför viktigt att föra fram konstverk som bärare av en mångfald av idéer och värden, inte enbart som ett sätt att bekräfta åsikten för dagen.

DEMOKRATI

”KONSTEN ÄR ELITISTISK OCH NAVELSKÅDANDE”

Argument:

– Konsten borde inte få styras av en liten elit, fler borde få vara med och välja och bestämma! Att inte konsten ska få ”röstas fram” på ett mer demokratiskt sätt av människor som direkt berörs av ett verk, påtalas ibland som elitiskt. Argumentet handlar om att skattebetalarna bör få vara med och besluta eller på annat sätt påverka hur deras pengar används, alltså inte en ”konstelit” med avancerad smak och omdöme.

Vissa verk i offentligheten kan även möta motstånd genom att de inte sägs fungera på denna plats, för just de personer som rör sig på platsen. Invändningen handlar om att verket är störande i den specifika miljön eller att det kräver tid för att uppskattas och därför borde flyttas. Många konstnärer arbetar idag i den institutionskritiska traditionen, där konsten inte bara bekräftar sociala, ekonomiska, politiska eller psykologiska fenomen, utan ifrågasätter dem, något som sannolikt väcker känslor på ett eller annat sätt.

Att bemöta:

Ett sådant argument har ingen bäring eftersom syftet med Statens konstråd och andra offentligt finansierade kulturorganisationer är att fungera ett komplement till den fria marknaden och ge medborgare ett ännu större urval av konst och kultur i sin vardag, än vad de annars skulle fått. Konsten har heller aldrig i historien varit en neutral arena, utan har alltid varit del av det samhälle i vilket den produceras och kan ses som indirekta speglingar av sin samtid.

Konstnärer är idag dessutom professionella aktörer i samhället, inte sällan med en lång utbildning bakom sig. På samtliga svenska konsthögskolor finns idag även forskarskolor där forskarexamina utfärdas. Konsten jämförs ibland just med forskning som ju också den finansieras med statliga pengar och utförs av en specialiserad ”elit” som knappast skulle låta allmänheten besluta hur forskningspengarna fördelas. Fackkunskaper är lika viktiga för produktion av konst som inom andra områden och Statens konstråd baserar alla sina konstnärliga beslut på lång kunskap, erfarenhet och bredd.

Att konst dessutom kan kommentera eller inkludera politiska idéer är varje konstnärs rätt i vår demokrati. Konst bör däremot aldrig tvingas vara politisk eller ideologisk, på samma sätt som enskilda medborgare inte tvingas avslöja sin röst vid politiska val.

RELIGION

”KONSTEN KRÄNKER MIG ELLER MIN GRUPP”

Argument:

– Detta konstverk kränker mig och min tro eller identitet! Ett vanligt argument mot ett konstverk både i Sverige och internationellt är att det kränker eller förargar en viss religiös grupp och något dessa personer håller för heligt. I Sverige är hoten från radikala islamister mot konstnären Lars Vilks och de kristna protesterna mot Elisabeth Ohlsson Wallins utställning Ecce Homo de kanske mest kända, men det finns många fall där representanter från helt andra grupper, utan religiös koppling, protesterar mot ett visst verk.

En variant på detta är att hävda att någon annan skulle kunna bli kränkt av konstverket. På så sätt kan man uttrycka en hypotetisk upprördhet å någon annans vägnar och verket hamnar under debatt genom trots att ingen uttryckligt argumenterat emot det utifrån sin subjektiva ståndpunkt.

Att bemöta:

I Sverige har religion inte samma ställning som i många andra länder, men personer med religiösa övertygelser har liknande invändningar mot det som anses heligt i en viss religiös tradition. Ofta utgår detta från värden som inte kan debatteras varken för eller emot med rationella argument. Den enklaste invändningen är att hänvisa till yttrandefriheten och lagen om hets mot folkgrupp som inte omfattar religiösa kränkningar. Men mer effektivt är kanske att peka på historiska konstverk som i sin samtid provocerat religiösa grupper, men som idag inte anses lika kontroversiella, exempelvis Anders Zorn, Johan Tobias Sergel, Marie-Louise Ekman eller Peter Dahl.

Att någon blivit kränkt å någon annans vägnar är ett argument som är notoriskt svårt att bemöta, eftersom den tredje parten kanske inte ens är närvarande i debatten. För att förhindra att diskussionen blir spekulativ, kan fokus läggas på att diskutera verkets öppenhet och att konstverk aldrig är ensidiga megafoner för en viss uppfattning. Det som ska bemötas är tolkningsföreträdet, inte känslorna eller upplevelsen hos en tredje part. Om samtalet kan föras kring verkets olika signaler och möjliga tolkningar, kan idén om att det med nödvändighet kränker en tredje part också avstyras.

KONST SOM PUBLICITET

”KONSTNÄRENS ENDA SYFTE ÄR ATT PROVOCERA”

Argument:

– Konstnären har medvetet försökt att provocera maximalt med ett verk i syfte att bli känd! Ett vanligt argument i debatten är att reducera konstnärens intentioner till ett slags kändistörst, ett PR-arbete som snarast liknas vid marknadsföring. Inför sin utställning på Kulturhuset i Stockholm 2016 fick konstnären Makode Linde frågan från en radiojournalist om han förstod vad som skulle hända efter att ha satt en kontroversiell titel på sin utställning på Kulturhuset Stadsteatern. I själva frågan avslöjade journalisten att ”skandalen” i vissa fall betraktas som en konstnärlig metod för uppmärksamhet.

Att bemöta:

Uppmärksamhet i media, och inte minst sociala media, är något som konstnärer alltid sökt och detta påvisar dessutom något fundamentalt om konst – den berör. Konst som blir omtalad vid fikabordet, på sociala media och i kvällstidningarna har dock ofta berört någon enstaka person, eller en väldigt liten grupp människor, vars röst förstärks som en megafon i media.

Konstskandalen har blivit en helt egen medial genre, med en egen dramaturgi och ekonomi som gör den attraktiv för flera parter. Men att se provokation som ett färdigt koncept, ett manér för att skapa konst, är att grovt underskatta hur konstnärer arbetar och den ofta mycket långa tanke- och gestaltningsprocess som ligger bakom.

KRÄNKNING

”KONSTVERKET ÄR KRÄNKANDE”

Argument:

Ett av de vanligaste orden för att angripa ett missbehagligt konstverk är att säga att det är ”kränkande” mot en viss individ eller grupp. Den svenska yttrandefriheten innebär att den enskilde konstnären har den lagliga rätten att framföra yttranden som kränker andra. Diskussionen kan i dylika fall ofta hamna i moraliska överväganden, huruvida konstverket är lämpligt eller olämpligt. Det är en rättighet i den meningen att staten inte har rätt att med tvång förhindra någon att kränka andra, men naturligtvis kan lämpligheten av verkets placering diskuteras.

Att bemöta:

Vad som upplevs som kränkande är en direkt konsekvens av människors övertygelser och föreställningar exempelvis om religion eller politik. Orsaken till en upplevd kränkning är alltså både själva konstverket och den övertygelse som formar upplevelsen av kränkthet.

Statsvetaren Brian Barry menar i sin bok i Culture and Equality (2005) att det inte bör vara upphovspersonerna, alltså det är inte konstnärerna som bär ansvaret när någon upplever sig kränkt. Det bör istället vara de som upplever sig kränkta i sina övertygelser, som bär ansvaret eftersom deras åsikter är aktiva val, inte något som är medfött. Vi andra ska inte behöva begränsa våra möjligheter att yttra oss och därmed ta ansvar för andras övertygelser, menar han. Det gemensamma rummet bör rymma motstridiga bilder och gestaltningar för att fungera som ett slags fri mötesplats för idéer och övertygelser.

Märk väl att hets mot folkgrupp är något annat. Lagstiftning som bestraffar hets mot folkgrupp motiveras av att vissa yttranden eller konstverk kränker någons egenskaper, såsom sexuell läggning eller hudfärg, inte någons övertygelse. Övertygelser är självvalda men eftersom egenskaper inte är självvalda är det inte rimligt att tvinga dessa individer att acceptera kränkningar som inte kan väljas bort.