Intern kritik mot gestaltningen – visade sig vara onödig oro

Christian Pontus Andersson, A Joyful Troop of Perfection, Blåsenhuset vid Uppsala universitet 2010.

I vilken form kom kritiken?

Sju realistiska mansfigurer iförda stora vita hjälmar svävar i entrén. Titta närmare, och du ser deras gråtfärdiga ansiktsuttryck. Sårbarheten. De var tänkta att vara nakna. Men på den punkten kom konstnären att stöta på kritik från deltagare i samrådsgruppen. Frågorna var många. Varför ska de vara nakna? Vi kan inte ha skulpturer i form av nakna män här? Vad signalerar det? Hade det varit kvinnliga skulpturer så hade det varit självklart att de inte skulle vara nakna. Beslutet att de inte skulle vara nakna stod fast.

Hur hanterades frågan?

Konstnären Christian Pontus Andersson var hela tiden öppen med sin ambition om att de skulpterade mansfigurerna skulle vara nakna. Det var en del av idén om att visa deras sårbarhet. Han valde dock att kompromissa i frågan och lät sy upp kalsonger i hudfärgat tyg åt var och en av skulpturerna.

På invigningen aktualiserades frågan igen. Konstnären tog själv upp ämnet och förklarade varför skulpturerna var iklädda kalsonger. Flera i publiken höll med om att nakenhet inte borde vara något problem. Framförallt inte på ett sådant ställe som Blåsenhuset, en plats där man vid alltifrån träning till läkarbesök får klä av sig och visa sig sårbar.

En tid senare valde en städare att avlägsna kalsongerna för rengöring. Av okänd anledning kom de aldrig att sättas tillbaka. Mycket intressant var att kritiken som samrådsgruppen befarat uteblev helt. Ingen reagerade över nakenheten.

I dag är skulpturerna fortfarande nakna, helt i linje med konstnärens idé om konstverket.