Staten och enprocentsregeln – en lång historia

41 procent av Sveriges 290 kommuner och 55 procent av landets 21 regioner tillämpar enprocentsregeln: en finansieringsmodell för offentlig konst som innebär att cirka en procent av budgeten avsätts för konstnärlig gestaltning vid ny-, om- och tillbyggnad. I staten tillämpas inte regeln lika konsekvent. Därför har Statens konstråd idag regeringens uppdrag att i samarbete med statliga myndigheter och bolag utveckla metodstöd, så att staten blir en bättre förebild. Arbetet sker i enlighet med regeringens och riksdagens visioner för politikområdet gestaltad livsmiljö.

Statlig finansiering av offentlig konst har en lång historia i Sverige. I riksdagen väcktes frågan om att avsätta statliga medel för konst då staten bygger redan kring sekelskiftet 1900. Kungahuset, kyrkan, borgerskapet och arbetarrörelsen var då inte längre lika starka beställare som de en gång varit, och riksdagen var angelägen om att hålla professionella konstnärer i arbete för att kunna bibehålla konstnärlig kompetens i landet. Någon tvekan rådde aldrig om att konst skulle finansieras offentligt. Men hur mycket skulle staten betala?
Frågan debatterades återkommande under början av 1900-talet, och särskilt efter 1920-talets depressionsår med flera omfattande strejker och oro över hela landet som följd. Många svalt, och särskilt utsatta var landets konstnärer.

Offentlig konst – en demokratisk rättighet

Axel Romdahl, professor vid Göteborgs högskola och chef för Göteborgs konstmuseum, anses vara upphovsperson till enprocentsregeln som princip. 1933 skrev han ett debattinlägg i dagstidningen Svenska Dagbladet som avslutades med orden ”att något väsentligt vore vunnet om vid offentliga byggen /…/ i kalkylerna från början upptages ett i jämförelse med totalkostnaden blygsamt belopp till konstnärlig utsmyckning. Det vore ett värdigt sätt av det moderna demokratiska samhället att vidkännas sin förpliktelse mot bildkonsten”. Demokratiaspekten, som poängterades här, var då ett nytt argument för offentlig konst.

Den borde ingå som en självklar del i ett samhälle som skapar goda bostäder, livsmiljöer och utbildningsmöjligheter för alla, ansåg Romdahl: ”Den moderna demokratiska staten har att inträda i de funktioner som utövades av furstar, aristokrater och kyrkan i de gamla tiderna”, skriver han och fortsätter: ”Samhället skall hjälpa konstnärerna att finna vägen ut till folket (folket taget ej i bemärkelsen blott av kroppsarbetarna utan av alla medborgarklasser)”.

1937 – enprocentsregeln beslutas av riksdagen

Debatten fick dåvarande kulturministern, ecklesiastikminister Arthur Engberg, att tillsätta en statlig utredning som skulle undersöka hur svenska konstnärer bättre kunde få vidgade arbetsuppgifter i samhället. Resultatet var klart i december 1936. I utredningens slutbetänkande underströks att kostnaden för konstnärlig gestaltning av byggnader endast undantagsvis bör vara så låg som en procent av byggkostnaden. Med Proposition 157, som antogs av riksdagen 1937, antogs också finansieringsprincipen. Arthur Engberg skrev: ”Konsten är på väg att bliva allas egendom. Såväl i offentliga byggnader och samlingslokaler som på arbetsplatserna, i fabrikerna och på kontoren”.

Nya byggnadstekniker – nya möjligheter

Beslutet om enprocentsregeln sammanföll med framväxten av det svenska välfärdssamhället, men också med stora förändringar av byggindustrin. Det tidigare mer hantverksmässiga byggandet som vilade på ett nära samarbete mellan till exempel arkitekter, murare och timmermän kom gradvis att ersättas av byggmästare med totalansvar för planering, projektering och byggande. Genom enprocentsregeln, kunde ett stabilt och mer långsiktigt ekonomiskt utrymme skapas för konsten, trots en allt mer industrialiserad plan- och byggprocess.

Det här är enprocentsregeln

Enprocentsregeln är en ekonomisk princip för offentlig konst som innebär att cirka en procent av den totala budgeten avsätts för konstnärlig gestaltning vid ny-, om- och tillbyggnad. Enprocentsregeln bygger inte på EN given arbetsmodell, och det har aldrig funnits någon sådan. Därför finns stora variationer i hur regeln tillämpas och beräknas. Både mellan stat, region och kommun och mellan kommuner och regioner.

Statens konstråd inrättas

Propositionen om enprocentsregeln 1937 innebar också att myndigheten Statens konstråd inrättades. Statens konstråds viktigaste uppdrag blev att förse konstnärer med arbetstillfällen genom att arbeta med konst i miljöer med statlig verksamhet, och att köpa konst för utplacering på statliga myndigheter.
Under åren 1937–1947 användes enprocentsregeln verkligen också som beräkningsmodell för konstnärlig gestaltning när staten byggde nytt. Därefter har Statens konstråd i stället fått ett årligt anslag för inköp av konst och för arbetet med offentlig konst när staten bygger. Det har hittills inneburit att statliga byggherrar vid ny-, om-, eller tillbyggnad ansöker om ett samarbete med Statens konstråd som helt eller delvis finansierar den offentliga konsten.

Enprocentsregeln under diskussion

Sedan 1940-talet har flera försök gjorts att återinföra enprocentsregeln som modell för finansiering av offentlig konst i statens miljöer och byggnader. Detta inte minst i samband med diskussionerna som fördes inför beslutet om kulturpropositionen 1974, då riksdagen för första gången antog en samlad, nationell, ny kulturpolitik. Under budgetåret 1984/1985 höjdes anslaget en kort period till en nivå som motsvarade cirka en procent av de samlade byggkostnaderna inom staten.

Förändrade förutsättningar för statligt byggande

Från 1697 till 1993 låg ansvaret för statens byggande och förvaltning samlat under en och samma instans: Byggnadsstyrelsen (dessförinnan först överintendentsämbetet, senare Kungl Byggnadsstyrelsen). När den avvecklades fördelades ansvaret på flera olika bolag och förvaltningar. Det blev svårare att överblicka vilka som byggde, och därmed vilka som skulle avsätta pengar för konst. Flera konstnärer, arkitekter, konsthantverkare, designer, formgivare och kulturarvsspecialister kände en oro för att detta skulle leda till mindre konst och lägre kvalitet i statens byggande och förvaltning. Detta uppmärksammades till exempel av utredningen Konst i offentlig miljö (SOU 1995:18), och även i den kulturpolitiska propositionen 1996/97:3.

Politiken reagerar på kritiken

Politiken hörsammade flera av kritikernas argument. När riksdagen 1998 antog Sveriges första arkitekturpolitiska handlingsprogram – Framtidsformer – förankrades det brett vilken stor betydelse för en långsiktigt hållbar utveckling som medveten gestaltning av gemensamma offentliga miljöer och offentlig konst kan ha.
Under början av 2000-talet lyftes social hållbarhet och människors möjlighet till delaktighet allt oftare in i diskussionerna om planeringen av våra gemensamma miljöer. Med anledning av bland annat detta tillsattes 2014 en statlig utredning om hur Framtidsformer kunde uppdateras och förnyas. Året därpå lade ansvarige utredaren Christer Larssonfram rapporten Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (SOU 2015:88). Fokus i utredningen var arkitektur, form och design, vilket i remissrundan fick kritik. Bland andra Statens konstråd uppfattade ”gestaltad livsmiljö” som ett större område; som en helhet där även offentlig konst och kulturarv spelar in.

Enprocentsregeln skrivs åter in i politiken

När propositionen Politik för gestaltad livsmiljö (Prop. 2017/18:110) lades fram i februari 2018 stod det klart att regeringen valt att även inkludera offentlig konst och kulturarv i det nya politikområdet. För att understryka vikten av att undvika stuprörstänkande och skapa fler tvärgående samarbeten, presenterades Politik för gestaltad livsmiljö av dåvarande kultur-, miljö- och bostadsministrarna gemensamt. Detta synliggjorde kärnan i den nya politiken för arkitektur, form, design, konst och kulturarv: Ett gemensamt skapande och en helhetssyn på den gestaltade livsmiljön som tar utgångspunkt i människan, hennes behov och livskvalitet vid formandet och förvaltandet av våra livsmiljöer.
Genom den nya politiken för gestaltad livsmiljö, är enprocentsregeln åter inskriven som en riktningsgivare för statliga myndigheter och förvaltningar som bygger om, till och nytt.

Uppdrag: Utveckla metodstöd för konst när staten bygger

Statens konstråd har 2018–2020 regeringens uppdrag att tillsammans med andra statliga aktörer utveckla metodstöd för hur upp till en procent av budgeten för ett byggprojekt – vid nybyggnation, om- eller tillbyggnad – kan avsättas till bild- eller formkonstnärlig gestaltning när staten bygger. Syftet är att stärka staten som förebildlig beställare. Utpekade samarbetsparter i arbetet är Akademiska hus, Jernhusen, Fortifikationsverket, Specialfastigheter, Statens fastighetsverk, Swedavia och Trafikverket.

Statens insatser i punktform

1937
Enprocentsregeln beslutas av riksdagen på förslag av utredningen SOU 1936:50: Betänkande och förslag angående beredande av vidgande arbetsuppgifter för svenska konstnärer: avgivet den 1 december 1936.

1937
Statens konstråd bildas. Uppdrag: Att arbeta med konst i miljöer med statlig verksamhet, samt att köpa konst för utplacering på statliga myndigheter.

1937–1947
Enprocentsregeln tillämpas av Statens konstråd.

1947–
Statens konstråd tilldelas ett årligt anslag.

1962–1996
Statligt stöd till konst i bostadsområden.

1974
Kulturpropositionerna 1974:28, 1975:20 och 1975/76:135 grundlägger kulturpolitiken som ett självständigt politikområde i Sverige.

1976–
Statligt stöd till konst i folkparker och Folkets hus.

1997–2009
Statens konstråd har ett vidgat uppdrag för att arbeta med konst i ickestatliga miljöer.

1998
Riksdagen beslutar om Sveriges första arkitekturpolitik: Framtidsformer: Förslag till handlingsprogram för arkitektur & formgivning.

2010–2013
Statens konstråd har i särskilt uppdrag att tillsammans med Boverket, Riksantikvarieämbetet och nuvarande ArkDes samverka om gestaltning av offentliga miljöer.

2016–2018
Statens konstråd har i särskilt uppdrag att genom regeringssatsningen Konst händer arbeta med konst på initiativ av civilsamhället i miljonprogrammets bostadsområden.

2018
Riksdagen beslutar om Politik för gestaltad livsmiljö.

2018–2020
Statens konstråd har i särskilt uppdrag att utveckla och sprida kunskap om offentlig konst.

2018–2020
Statens konstråd har i särskilt uppdrag att i samarbete med statliga fastighetsförvaltare, utarbeta metodstöd för hur upp till en procent av budgeten för ett byggprojekt, vid nybyggnation, om- eller tillbyggnad, kan avsättas till bild- eller formkonstnärlig gestaltning när staten bygger.

Vill du läsa mer?

Carl Arvid Hessler: Staten och konsten i Sverige, 1942, Stockholm 1942. En lika rafflande som underhållande återgivning av hur regering och riksdag diskuterat finansiering av konst – och vad konst bör vara – innan enprocentsregeln fanns.

Axel L. Romdahl: Nutidskonsten och samhället, Svenska Dagbladet den 26 februari 1933, s. 6. Artikeln anses vara den första om enprocentsregeln som princip och kan letas fram på välsorterade bibliotek och vissa digitala arkiv.

SOU 1936:50: Betänkande och förslag angående beredande av vidgande arbetsuppgifter för svenska konstnärer: avgivet den 1 december 1936, Stockholm 1936. Utredningen som låg till grund för propositionen om enprocentsregeln, framlagd av arkitekten Paul Hedqvist, skulptören Ivar Johnson, konstnären och redaktören Eigil Schwab, chefen för justitiedepartementet Carl Gustav Westman och politikern Conrad Jonsson(s).

Proposition 1937:157: Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer, Stockholm 1937. Den proposition om bland annat enprocentsregeln som antogs av Sveriges riksdag.