En lyckad placering

Ibland kan det ta tid för konstverken att finna sin plats. För Aida Chehregoshas verk Barn tog det flera år, civilkurage och en polisanmälan innan det hittade hem.

Fotografen Aida Chehregoshas triptyk Mamma, pappa, barn är ett verk som består av tre laminerade storformatsporträtt av en familj (Chehregoshas egen familj), fotograferad framför bakgrunden av en ljusblå, blommig tapet. Ett socialrealistiskt verk från 2002 med två ömsinta porträtt av föräldrarna, där vi ser att föräldrarollen till viss del tagit ut sin rätt. Samtidigt finns livsgnistan kvar i deras blickar. Pappan har bar överkropp med händerna avslappnat i byxfickorna, mamman bär en klänning utan axelband och ser lite påkommen ut. Triptykens tredje bild, Barn, fullkomligt exploderar av livskraft. Tonårspojken poserar som en popstjärna, han njuter av att stå i rampljuset framför kameran, även han i bar överkropp med handen på byxlinningen. Verket kan lätt uppfattas som sexualiserande, men det är i vilket fall inte mer sexualiserande än omslaget till vilken musiktidning som helst.

Bild med omstritt förflutet

Bilden har ett omstritt förflutet. Triptyken köptes en gång i tiden in för placering på dåvarande Dramatiska institutet, men i och med en pedofilskandal 2005 ansåg myndigheten motivet för känsligt och verket Barn återfördes till Statens konstråds lager. Där har verket stått och samlat damm år efter år, trots sin konstnärliga verkshöjd. Samtidigt har det pockat på min uppmärksamhet. Vid tillfällen har jag djärvt föreslagit placeringar på olika myndigheter, men koppling och rumslighet har inte varit helt perfekt i förhållande till verksamheten.

Samrådsgrupp med vilja att förstå ungdomar

2014 tilldelades jag ett nytt uppdrag, ett hus för en vårdutbildning i en mellanstor stad höll på att byggas. Det var stora ytor med högt i tak, och det behövde stor konst. Vi hade även högt i tak och en bra dialog i samrådsgruppen om konst och en god förståelse för att konst inte bara ska vara en dekoration utan även väcka tankar och känslor.

Nu i efterhand kan jag tänka på konstens kraft, där till exempel en bild på ett tidningsomslag kan passera obemärkt, men om bilden istället skulle utges för att vara konst väcker den reaktioner. Det inger hopp om konsten.

Som ett av många verk till denna konstkollektion föreslog jag Chehregoshas verk Barn, kopplingen och rumsligheten var perfekt. Vi talade om att tematiken i konstkollektionen skulle kunna lyfta ämnen och frågor relaterade till utbildningen. Specifikt i relation till verket Barn talade vi om betydelsen av att bygga en förståelse för ungdomar och pubertet hos studenterna. Allt gott, verket beslutades som en del i konstkollektionen. Kollektionen, bestående av ett 50-tal verk, transporterades till det nybyggda huset där konsten placerades och där även en invigning med guidad visning hölls.

Röster för och emot

Strax efter att huset hade öppnats för sin verksamhet kom signaler från sociala medier, med kommentarer om verkets eventuellt sexualiserande natur. Kommentarerna var inte entydiga, utan verket hade även sina mer problematiserande, nyanserande försvarare. Men som ofta fick de negativa kommentarerna mest utrymme. När vi gick igenom flödet förstod vi att många av de kritiska kommentarerna kom från en student som saknade den kontext vi placerat verket i; studenten studerade inte på vårdutbildningen utan använde lokalerna för att få studiero och kanske för bekvämligheten av närhet till centrum och bostad.

Statens konstråd lät producera en förklarande text som sattes upp bredvid verket. Även den lokala tidningen intresserade sig för verket, där artiklarna förhöll sig moget resonerande i frågan. Nu började vissa avdelningar på Vårdutbildningen skruva på sig och bli oroliga över eventuell negativ uppmärksamhet i media. Verket togs vid några tillfällen ner och ställdes undan, men hängdes av olika anledningar tillbaka igen. En jurist tillfrågades också som menade att Aida Chehregoshas verk Barn riskerade att klassas som barnpornografi varpå verket direkt åkte in i Statens konstråds förråd.

Polisanmälan avgjorde saken

Vår samrådsgrupp för konst hyste inga tvivel om verkets kvalitet eller placering och en professor som satt med i gruppen fick nog av de interna intrigerna och den oro som uppstått kring verket. För att en gång för alla reda ut eventuella tvivel kring verkets legalitet polisanmälde professorn därför sig själv. Dels för att pröva saken juridiskt, dels för att han ville att verket skulle hänga uppe för publik beskådan hos Vårdutbildningen. Polisen tog emot anmälan och efter några månader var fallet nedlagt. Bevis nog, ansåg samrådsgruppen och sedan många år hänger nu verket uppe som en uppskattad del av husets konst.

Dynamisk, fri och obunden kraft

Nu i efterhand kan jag tänka på konstens kraft, där till exempel en bild på ett tidningsomslag kan passera obemärkt, men om bilden istället skulle utges för att vara konst väcker den reaktioner. Det inger hopp om konsten. Ofta kan det ta ett tag innan vissa verk hittar sin plats. Ibland fungerar inte placeringar alls, och vi får göra justeringar. Men vid placeringen av verket Barn uppstod en situation där allt ställdes på sin spets. Det är även en vacker historia om den saklighet, styrka, det initiativ och det civilkurage som fanns hos en enda myndighetsperson, att försvara detta konstverk vars enda ”skuld” var att stämma lite för väl in på de kulturpolitiska mål Riksdagen satt upp för konsten; ”en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”.

Av Magnus Matsson, konstkonsult