Person som går igenom entre av glas som det ser ut som att det rinner vatten nedför

Arkitekt Gert Wingårdh berättar

Gert Wingårdh (f. 1951) är arkitekten som fått både publikens och kritikens pris. Sedan det stora genombrottet med uppdraget att rita Astra Zenecas huvudkontor i Mölndal 1993 har han belönats med en rad prestigefyllda utmärkelser, såväl i Sverige som internationellt. Med utgångspunkt i två personliga konstupplevelser, reflekterar han nedan om arkitekturen och konsten i byggnader där samverkan skett med Statens konstråd: De svenska ambassaderna i Berlin (1999) och Washington D.C. (2007).

Den svarta spegeln

1.

Glaset är slipat som en flack kupol. En konvex spegel som likt en vidvinkellins fångar in och koncentrerar mer av verkligheten. Ytan är mörk som en skogstjärn. Den reducerar och samtidigt komprimerar färgerna. Spegeln är anpassad för att hållas i en hand. En svart glasbit, inte olik en modern iPhone. Lätt att ha med.

Spegeln gör verkligheten overkligt verklig.

Glasbiten har sitt namn från landskapsmålaren Claude Lorrain (1). Mannen som fick oss att se landskapet och som var den förste att våga måla solen. Solljusets uttolkare. Det finns inget som säger eller ens talar för att Claude själv någonsin använde en cirkulär, mörk spegel för att fånga verkligheten. Det är paradoxalt, men spegeln och tekniken har ändå fått hans namn.

Spegeln blir populär i England och används för att se verkligheten bli overkligt verklig. Bli konst.

Betraktaren vänder ryggen mot det betraktade, vrider upp spegeln och ser landskapet som bild. Förtätad och abstraherad. Precis som selfien idag förutsätter baksidan mot motivet. Mobilbilden fångar ögonblicket medan Claudes spegel transformerar och förandligar.

Den svarta spegeln filtrerar verkligheten till konst.

2.

De är svarta, glasen som precis flyter på vattenytan i min (2) svarta vattenspegel. De svävar med millimeterprecision i ytspänningens influensområde. Är de vatten? Till precisa rektanglar frusna ögonblick. Kan jag kliva på dem? Bär de eller brister de?

Nu är ju glasen inte släta speglar. De är urnypta och lätt skrovliga. En mikrovind har blåst upp glasytan till ett stormigt innanhav. Det finns ett drama. Inre spänningar som kommit till ytan.

Jag kan inte se mig mätt.

3.

Arkitektur är konst. Det bländande ljuset i absiden. Rundbågsvalvet, den fasade, vitputsade fönsternischen, det teatrala sidoljuset bakom predikstolen (prästen i motljus), de tunga kalkstensvalven som gradvis tecknar allt högre rum. Torn, långhus, kor och absid. Lätt avläst utvändigt och dramatiskt invändigt. Våmbs kyrka från 1100-talet, där jag satt högmässa som barn. Allt laddar mot altarets decimeterhöga krucifixsilhuett. Jesus pinade kropp spänner ut från korsets mördande, strikta geometri. (3)

Kvalitén på korsfästningsskulpturen är underordnad. Vi känner dramat. Men det är en möjlighet.

4.

Den svenska ambassaden i Berlin liknar Våmbs kyrka väldigt mycket. Inte är den utförd i staplad kalksten, den saknar helt valv men den har en tydlig rumssekvens där det finns en fondvägg lika oundviklig som absiden i kyrkan. Där och bara där ville jag se en förtätning. Ett altarstycke.

En diptyk.

Håkan Rehnberg svarar med ett stycke svart diabas. Abstrakt, minimalistiskt och mångtydigt. Förstås också oförklarat. Den verkliga styrkan ligger i verkets upprepning. En något större tvilling står utanför byggnaden. Ett ögonblick kan den förväxlas med en spegling i glaset. Det är ofta ljusare inne i ambassadrummet än utanför. Speglingarna i den klara glasväggen har fördel insida. Men varför är speglingen större?

Det är en uppfriskande diptyk. Ett välvuxet och påtagligt syskon.

5.

När jag forskar i tillkomsten stämmer inte längre mitt minne.

I en intervju (4) är jag och Håkan Rehnberg jättetydliga. Jag berättar om hur jag redan i tävlingsförslaget föreslår hur den ”konstnärliga utsmyckningen” skall placeras på solskärmsglasen på den sydvända fasaden.

Gert Wingårdh GW: ”Redan i tävlingsförslaget sa vi att det här kommer att utvecklas till ett fält av överlappande bilder på något sätt: det kommer att vara det självklara stället för en mer omfattande byggnadsintegrerad konstnärlig utsmyckning. Varför vi överhuvudtaget sa någonting om det i tävlingsförslaget, det var ju för att vi kände att det fanns en risk…säkert skulle någon komma att fråga: ”ska det inte vara konst i huset också?”. Det var lika bra att försöka desarmera frågan så fort som möjligt genom att anvisa en lämplig plats. Så att huset inte skulle förändras.”

Håkan Rehnberg, HR: Men…din formulering där…speglar den din attityd till konst?”

GW: ”Nej det gör den inte, för jag tycker egentligen att konst är väldigt intressant som fokus eller brännpunkt i byggnader. Den tillför en intensitet som inte byggnadsarkitekturen förmår i allmänhet, om den inte tar till udda grepp. Och när jag säger udda grepp så menar jag till exempel om man låter en byggnad överväxas av alger eller smutsas ned på olika sätt. Då kan den få samma slags intensitet. I varje fall så fanns det redan i tävlingen en förutsedd plats för konsten, och den idén tyckte beställaren var rimlig. Så då kom Statens konstråd in och riktigt hur de agerade vet jag inte, men plötsligt dök du upp, Håkan…”

HR: ”Ja, jag dök väl upp på ett relativt sent stadium. Platsen var bestämd, förutsättningarna var bestämda, så egentligen hade jag inte så stort handlingsutrymme. Men däremot var jag tilltalad av idén att gå in med någonting som kunde flätas in i arkitekturen, utan att vara en konstruktiv del. Något som kunde ge plasticitet åt fasaden som inte ar funktionell, utan som var estetiskt motiverad. Det var det som var min utgångspunkt och mina förutsättningar. Men det är intressant hur hela arbetet sedan transformerades: från att ha varit en helt icke-konstruktiv detalj till att bli en konstruktiv detalj, men som sedan inte visade sig fungera…”

GW: ”…som konstruktiv detalj, och därför föll hela utsmyckningen!”

Håkan föreslår ett orange påtryck av L-formade fält på glasen. Jag förändrar dem till det bärverk som de facto bär glasen. De tyska myndigheterna ser problem och föreslår lösningar med en annan linjeföring. Så faller förslaget.

Håkans förslag hade blivit ett partitur av solsken. En irrationell överlagring som visuellt hade berikat. Riktigt bra i min värld och ännu bättre om det just kunnat fungera som bärverk.

6.

Den amerikanska huvudstaden är så tydlig i mitt huvud. Det är Vita huset (vitt), Kapitolium (vitt), Obelisken (vitt) och Lincolnmonumentet (vitt). Jag har vitt som dogm när jag ritar svenska ambassaden.

Det andra är Sveriges uttalade önskan om öppenhet.

Entréplanet blir zonen för transparens. Stora stycken av väggen kan helt enkelt dras undan. Då finns inget hinder mellan inne och ute. När klimat och säkerhet så kräver, är det ett tunt glasmembran som skiljer ute från inne. Glas har just den egenskapen att skilja och att inte märkas. Rätt hanterat.

I tävlingsförslaget utmanar jag glasets egenskaper. Entréfasaden är delvis massiv. En zon på tre meter är skapad av femhundra glasskivor ställda mot varandra. Varje enskilt glas är sex millimeter tjockt. Här och där kan jag ta bort glasskivor och skapa kaviteter. Det blir luftbubblor i det massiva.

När vårt vinnande förslag skall realiseras så dyker osäkerheten upp. Vad är egentligen det här? Arkitektur, funktion eller något annat? Vad kostar det?

Fastighetsverket ser det snabbt som konst. Det är kanske ett budgetövervägande. Ett sätt att hitta en finansiering. Statens konstråd får uppdraget. Glas? Kanske en glaskonstnär? Kanske Ingegerd Råman?

7.

Ingegerd fångas av mina tankar om vatten. ”Drain the Swamp” skanderar Trump i sin valkampanj (5). Rota ut korruption, onödig byråkrati och myndighetsmissbruk. Dika ut D. C. Washington är mycket fuktigt. Värmen blir lätt olidlig när termometern närmar sig trettio grader. Det klibbar. Vårt hus ligger mellan en mäktig flod, Potomac, och en bäck, Rock Creek. Jag ser morgondimman som lättar runt en svensk skogstjärn, jag ser älvor som dansar och jag använder dessa bilder för att förklara de glasfasader som med olika grader av genomsikt, går sömlöst från helt tätt vitt till helt klart. Gradienter av vita prickar tryckta på glas.

8.

Lokalen för mitt första arkitektkontor utanför hemmet är ett gammalt charkuteri. De två stora butiksfönstren har vardera rör som kan vattenbegjuta hela glasytan. Det är fantastiskt. Jag ser gatulivet genom ett ständigt skiftande skikt av strömmande vatten. Små skillnader i ytspänning, ojämnheter i glaset och förstås fettfläckar som får vattnet att tjockna, fastna och ta ny fart.

Precis det här vill Ingegerd göra med väggarna till vindfånget. Ett renhetsbad. Ett finger i vigvattnet.

9.

De svarta glasen som flyter i den svarta skogstjärnen har en upprättstående släkting. Klara glas är behandlade på samma sätt. Benlimmet tar med sig olika mycket djup av själva glasytan. Små flisor spjälkas ut. Precis som de små, små skiftningarna i det strömmande vattnet. Sköra isblommor.

De står som en palissad från golv till tak. Glasplankor med springor.

De har samma djup som vindfånget (som mina femhundra glasskivor i tävlingsförslaget). Funktionellt är det slussen mellan publikt och avskilt som Ingegerds vägg skapar. Den är vacker. Ger intensitet och skärpa för de som väntar.

10.

Jag ritar gärna vägar genom hus som knixar i tvära vändningar.

Det är ett gammalt klassiskt trick från antiken och framåt. Lite bortglömt i den funktionella eran när alla bara kan gå framåt. Rakt framåt. De tvära girarna är paradoxalt nog helt osökta. Lite fungerar de som att runda ett fyrkantigt kvarter och inte insistera på diagonala genvägar rakt genom husen.

Vid varje vridning hamnar något nytt i fonden. Är det en öppning så vill kroppen vidare. Inget konstigt utan enkel psykologi.

Den som besöker ambassadens avskilda del vrids först mot gatan, men tvingas för att gå vidare till en distinkt nottiogradig vridning. Det finns inga alternativ. Där, i ett oundvikligt ögonblick, råder Ingegerds glas. Där i ett ögonblick låter springorna mellan de frysta glasplanken ögonen spegla över en levande yta. Våra ögon är biologiskt jakthjälpmedel som vill upptäcka varje rörelse. Och den finns där.

Det strömmande vattnet längs vindfångets sidor.

För ett ögonblick flyter de vertikala glasblocken som is nedför en strömmande vårbäck. En alldeles extra dimension för den som besökt ambassadens inre. Eureka.

Jag vänder det svarta glaset mot utblicken, vrider upp hundraåttio grader, vänder kameralinsen mot mig och börjar filma.

Insta, Tiktok eller FB?

Gert Wingårdh, arkitekt SAR/MSA

 

 

(1) Claude Lorrain (ca 1604-1662), fransk målare under stora delar av sitt liv verksam i Rom.

(2) Jag skriver min, men vi är två som ritar ambassaden i Washington. Thomas Hansen är lika mycket med som jag. Vi jobbar med lite olika bitar.

(3) Jag tillbringade merparten av min barndoms söndagar i svenska kyrkorum. Fantastisk arkitektur. I plan är alla kyrkor snarlika. Allt ordnat på en linje. Entré genom vapenhuset, själva kyrksalen som avslutas i koret och allt avtäckt med ett spetsigt tak högt däruppe. Ofta är interiören bländande ljus, fönstren sitter högt, utblicken är mest himmel, kanske kan något lövverk på toppen av ett träd anas.

Bakom altaret sker en förtätning. Glasen är bemålade. Ljuset färgas. Under är oftast en triptyk. En altarmålning. Kanske ett skulpturalt krucifix. Det är en koncentration bortanför arkitekturen. Återigen en intryckstäthet, ett emotionellt fyrverkeri och en vågad utsaga.

(4) Mama, magasin för modern arkitektur nr 21 1998, s18-31, ”Skall det inte var konst i huset också?”

(5) Syftar på Donald Trumps presidentkampanj 2020.