Tidig och nära samverkan skapade innovativt konstverk

Fasaden på Humanistiska teatern i Uppsala är ett konstverk som skapats i nära samarbete mellan konstnären, Statens konstråd, White arkitekter, Akademiska Hus, totalentreprenören NCC och brukaren Uppsala universitet.

Ann Lislegaards abstrakta blommönster är utstansat i plåtfasaden på Humanistiska teatern i Uppsala. Frysta bildsekvenser som ökar rörelsen i byggnadens redan expanderande formspråk. Under dygnets mörka timmar är perforeringarna dessutom dramatiskt belysta bakifrån. Lislegaards konstnärliga gestaltning är frukten av ett nära samarbete mellan konstnären, Statens konstråds curator Peter Hagdahl, arkitekten Jacob Melin på White arkitekter, beställarens och fastighetsägarens projektledare Anders Pohl på Akademiska Hus, totalentreprenören NCC och brukaren Uppsala universitet. Alla parterna kunde i en samverkansentreprenad vara med och påverka processen på vägen.

Samtliga lovordar också samarbetet, som krävde stor lyhördhet gentemot varandras kompetenser och arbetssätt, och är överens om att resultatet blev mycket lyckat. Att projektet initierades tidigt i byggprocessen framhålls som en helt avgörande faktor. Statens konstråd och konstnären kom in redan på planeringsstadiet och inte när huset stod färdigt. På så sätt kunde Lislegaards konstverk integreras i byggnaden och inte bara bli ett smyckande tillägg.

Bakgrunden till bygget av Humanistiska teatern var att Uppsala universitet tänkte sig något utöver det vanliga. De önskade en ”märkesbyggnad” som utmärkte sig både till form och material. Visionen var att teatern – bokstavligen – skulle vara en lykta som lyser upp kvarteret, som annars mest består av putsade byggnader som är nedsläckta på natten. Även interiört ligger byggnaden i framkant med sitt avancerade ljudsystem och en förfinad akustik som gör att samtal kan föras utan mikrofoner.

Arkitekten kom tidigt med idén att klä in fasaden med metallplattor som skulle bära på någon sorts mönstrad bild. Här väcktes samtidigt tanken på att bjuda in en konstnär via Statens konstråd. Peter Hagdahl presenterade några olika förslag på konstnärer, och ganska snart föll valet på Ann Lislegaard som direktupphandlades för uppdraget. Hennes reflekterande och framtidsinriktade arbetssätt skulle passa väl in i den forskande miljön, konstaterade samarbetsgruppen. Det som avgjorde var, förutom Lislegaards tidigare erfarenhet av offentliga uppdrag, att hon hade stor kunnighet i att arbeta med datorgrafik och därmed en praktisk förståelse för förloppet att överföra bilderna till plåten.

Projektets stora tekniska utmaning bestod just i att omvandla Lislegaards grafiska blommönster till åttkantiga hål i aluminiumplåten. För det krävdes ett specialgjort designsystem som togs fram av Jonas Runberger och Frans Magnusson på Whites forskande avdelning Dsearch. De utarbetade ett underlag till Lislegaard där hela bildytan var utvikt. Som om fasaden var platt, fast byggnaden i själva verket är konisk och bredare upptill än vid marken. Detta gjorde beräkningen av hålens placering och storlek betydligt mer komplicerad.

För att mönsterbilden skulle stämma och se rätt ut på håll behövde alla plattor räknas ut var för sig och med en parametrisk förskjutning. Varje enskild del av plåten består av en sorts unikt deformerad triangel och hela fasaden av tusentals perforeringar med noggrann finish. Arbetet utfördes av RMIG, ett företag specialiserat på metallperforering. Man kan säga att Lislegaards bildunderlag genomgick något liknande en gammaldags rastreringsprocess – fast möjliggjord med uppdaterad programmeringsteknik.

Uppdragets tydliga och speciella förutsättningar inspirerade Ann Lislegaard. Inte minst Humanistiska teaterns placering mitt i Uppsalas vetenskapliga historia utgjorde en lockelse för henne. Sedan tidigare var hon intresserad av Carl von Linné och besökte inledningsvis Linnés trädgård liksom Carolina Rediviva och Gustavianum med den anatomiska teatern. Universitetet ville också uttryckligen att Lislegaards konstnärliga gestaltning skulle förankra byggnaden till platsen och den omgivande miljön. Teatern ligger i det som idag är humanisternas kvarter, men som vid förra sekelskiftet tillhörde naturvetenskaperna. Här fanns alltså en bred kunskapshistoria att ta hänsyn till.

Lislegaard kallar sitt konstverk för Blomman från Weena, en tidsresa (H. G. Wells), efter science-fictionförfattaren Wells berättelse Tidsmaskinen från 1895. I romanen figurerar ett par blommor, tidigare okända på jorden. De har kommit med tillbaka och är det enda beviset för att resan överhuvudtaget ägt rum – och för att framtiden existerar. På samma sätt ser Lislegaard på Humanistiska teatern som en sorts tipskapsel där nya tankar utvecklar sig. Och liksom blommorna i Wells bok fastnade på tidsmaskinens yta har hennes bildsekvenser slagit rot i fasaden. En fascinerande vision, genomförd genom ett innovativt samarbete.

Magnus Bons