”Barn samskapar konst utan att de vet vad konst är, kan eller bör vara”

”Personligen är jag lite bortskämd med att förändra världen, åtminstone små delar av den i taget. Som konstnär kan jag välja att starta och ingå i processer som ändrar om förutsättningarna för människors fortsatta liv på jorden.” Konstnären Ruben Wätte har arbetat tillsammans med barn i två projekt i Örebro. Här är hans egna ord om processen.

Bambu, silvertejp, tyg och en häftpistol. Materialet ligger i en hög på gräsmattan och jag introducerar dagens konstnärliga försök som om det vore barnsligt enkelt. Det är en första grov skiss, även om den inte tar form med hjälp av papper och penna, och det finns inget sätt att göra fel därför att det heller inte finns något särskilt sätt att göra rätt. Vi försöker bara. Jag berättar detta för barnen, med tillägget att de från sina skolor och kanske från övriga livet också är så pass vana vid att bli bedömda utifrån sin prestation att det kan vara svårt för dem att låta bli att döma sig själva, men vi ska i alla fall försöka. Just ordet försök är bra för att det är så avväpnande och sätter fokus på processen istället för resultatet. De flesta barn jag arbetat konstnärligt med har redan en sträng internaliserad röst som kritiskt granskar dem själva i alla möjliga situationer. Den finns där för att undvika och förekomma skam, jag vet det för att jag är väl bekant med min egen kritiska inre röst, men det är sorgligt när den hämmar barn från att ens försöka, så jag försöker göra vad jag kan för att den rösten inte ska behöva aktiveras inom dem. ”Det är bara ett första försök, vi provar oss fram tillsammans och det handlar inte om fult eller snyggt nu.”

Vi tejpar tillsammans. Två meter långa bambupinnar som nyss legat i en hög på gräset börjar gradvis resa sig och anta en abstrakt tredimensionell form. Det går fort att komma upp i ganska stor volym, på en halvtimme har barnen byggt något som är många gånger större än dem själva. Medan jag instruerar i hur vi kan klä in vårt bambuskelett genom att häfta fast tyg så vandrar min kamera runt bland deltagare som ivrigt vill fotografera arbetet som pågår. De flesta tycker att det är kul att fota, men jag tror att det framför allt är känslan av tillit som de ovant smakar på. De vet att kameran kostar tolv tusen och det finns ingen axelrem till den så de måste hålla ordentligt för att inte tappa den tunga systemkameran. Sånt gillar de. När vår bambuskiss har fått sin tyghud får barnen tillsammans bära bort den från gräsmattan utanför deras fritidsgård till en glänta i skogen som jag valt ut i förväg. Det ser kul ut när de små kropparna bär något som är större än en personbil. I gläntan monterar jag en rökgranat och ber barnen backa tio meter. När den röda röken väller ut får barnen själv välja att närma sig den eller betrakta spektaklet på avstånd. Ingen väljer att stå kvar, istället springer alla fram och in genom röken som snabbt fyller vår lilla glänta.

Efter det första skisstillfället följer många fler, vi rör oss tillsammans från, mot, något sorts plan som gradvis blir mer och mer konkret. Verket som barnen vill ha i sitt skogsbryn är ett svävande fågelbo, en egen mötesplats upphängd med vajrar från träden. Ett par månader senare hänger den där och barnen välkomnas för att färdigställa fågelboet genom att skriva fast mässingsplattor med fåglar som frästs in med deras fågelskisser som förlagor. Känslan i det svävande fågelboet är exakt så som jag hade hoppats, den är tillåtande nog för att skapa pirr i magen men stadig nog för att kännas trygg. När vi fäst mässingsfåglarna och sitter och firar med läsk och plockgodis säger en av deltagarna ”Fatta vad sjukt att vi har byggt det här!”. De har inte sågat en enda bräda, inte jag heller för uppdraget att bygga gav jag till en snickare via en skicklig arkitekt som hjälpte till att ta fram färdiga byggritningar utifrån de skisser som jag och barnen arbetat fram. Ändå har de byggt det. Den subjektiva upplevelsen i var och en av deltagarna, att de faktiskt har byggt ett svävande fågelbo tillsammans, är värd varenda krona som staten och kommunen har investerat i projektet. Även om fågelboet redan i sin uppdragsbeskrivning betecknas som ”semi-permanent”, så är processen som lett fram till resultatet att betrakta som permanent. Träbrädorna kommer med åren att nötas ner eller eldas upp av någon rastlös tonåring, men de kroppsliga erfarenheter som barnen gjort under denna process är där för att stanna. En fråga som kan ställas är ”Var finns konsten?”. Sitter den främst i konstruktionen eller finns den i barnens inre och deras sociala landskap? Svaret är nog: Både och.

Jag blev anlitad för två olika verk inom ramen för samma uppdrag, vilket är både ovanligt och lyxigt. Som konstnär är jag van att ständigt röra mig mellan olika uppdragsgivare och får sällan chans att återvända till samma kommun för ännu ett offentligt verk. Från Varbergaskogen, som är platsen för fågelboet, rörde jag mig till den centrala Oskarsparken. De två platserna är lika men samtidigt helt olika. De är offentliga miljöer med gräs och träd, där många människor rör sig. Varbergaskogen är omgiven av miljonprogramshus medan Oskarsparken ligger mitt inne i stan. Jag samarbetar med barn från Nikolaiskolan som ligger i direkt anslutning till parken. Efter att jag presenterat mig själv och projektet för två klasser med kreativa inriktningar får jag med mig en grupp på åtta deltagare som jag väljer att anlita som sommarjobbare. Mot betalning ska de hjälpa mig att skapa ett nytt semi-permanent verk i parken, men trots att jag försökt förklara upplägget så är de inte helt säkra på vad jag verkligen menar när jag säger att det är dem själva, alltså gruppen av deltagare, som är det huvudsakliga materialet som kommer att användas. De är 14 år och förvånansvärt ivriga att sätta igång.

Första dagen markerar vi en mycket noga utvald plats i parken. Ungdomarna hjälps åt med att tillverka och fästa en flagga på platsen, vilket visar världen att vi mutat in vårt territorium. De stängslar upp en rund yta på drygt tio meter i diameter, sedan börjar vi gräva. Vi gör en konstnärlig utgrävning, till skillnad från en arkeologisk utgrävning har vi ingen arkeolog med oss, bara en konstnär som gillar att gräva fram skatter. När jag var liten hade jag främst två drömmar inför mitt framtida yrkesliv, jag skulle bli antingen konstnär eller arkeolog. Nu fick jag äntligen chansen att förena dem båda i ett och samma projekt. Bakgrunden, vilken jag också förklarade för ungdomarna, är att min mormor en gång hittade en liten bit gammal keramik i sitt grönsaksland. Hennes fantasi slog på stora trumman och hon började gräva ut landet i jakt på fler fynd. Vi barn var också välkomma, sida vid sida satt vi med varsin gaffel och frilade kolbitar och gammalt tegel ur den hårda leriga matjorden. Efter ett par år fanns där knappt plats för några grönsaker, gropen hade vuxit sig så stor att den tagit över hela trädgårdslandet, men det var aldrig skatterna i sig som var poängen, utan grävandet och sökandet.

Efter ett par tillfällen har vi en stor grop i Oskarsparken, vi har också flera liter med fynd som består av allt möjligt. I det översta jordlagret finns mest plast. Det är sugrör, plastkorkar, godispapper och liknande skräp som kastats och blivit kvar i jorden. Bara 40 centimeter längre ner finns helt andra fynd i form av gamla rostiga järnspikar, handmålat porslin och mängder av tegel. Fynden i sig är inte så spektakulära när de väl hamnat i hinken, men att göra ett fynd är lika kul varje gång. Man stannar upp, hajar till och ropar ut vad man hittat, det är ett enkelt nöje som alla kan åtnjuta. När vi grävt färdigt ska vi placera samtliga fynd i en tidskapsel som ungdomarna skissat fram och som tillverkats av en hantverkare. Den är gjord av rostfritt stål med fönster av akrylglas och kommer att hålla i hundratals år. Kapseln ska vi sedan gräva ner i vår grop tillsammans med porträtt och berättelser från de individer som deltagit i projektet. Jag har intervjuat och fotograferat deltagarna och frågat ut dem om deras upplevelser av denna märkliga pandemisommar, om klimathotets orosmoln samt om både deras subjektiva framtidsutsikter och vår framtid som mänsklighet.

I deras svar finns ett påtagligt vemod, en ovisshet så stor att den tycks ha berövat en hel generation av darn och unga på möjligheten att drömma hoppfullt om sin framtid. Det ser mörkt ut för oss människor och barnen har inga illusioner om att få gå en bekymmersfri framtid till mötes. För mig utgör ungdomarnas svar på mina frågor, deras spekulationer, drömmar, rädslor och fantasier som tålmodigt frilagts i samtal medan vi grävt i gropen, projektets viktigaste fynd. Tillsammans har vi grävt i jorden, javisst, men vi har också grävt i våra inre landskap och funnit bitar och fragment av någonting väldigt vackert och viktigt som legat dolt där under ytan tills vi började gräva. Dessa immateriella fynd kommer alltså att placeras i vår tidskapsel och grävas ner tillsammans med plasten och teglet, på så vis har vi rört oss åtminstone hundra år bakåt i tiden och förmodligen hundratals år framåt. Återigen finns både konsten och permanensen både i det materiella och i deltagarnas inre. Processen har ännu en gång utgjort en del av verket vars betydelse i mina ögon är fullt likvärdig med det färdiga resultatet.

Barnen har deltagit i dessa två projekt med helhjärtad entusiasm och en iver att samskapa konst utan att de nödvändigtvis har en särskilt nyanserad uppfattning av vad konst är, kan eller bör vara. De är odelat nyfikna och öppna inför vad som kan hända när vi skapar något tillsammans. De missförstånd, konflikter, oklarheter och irritationsmoment som ibland uppstår inom ramen för ett stort konstnärligt projekt med många inblandade, har alltid varit mellan vuxna. Framför allt är det individer med en väldigt bestämd och fixerad uppfattning om konst som ställer till det genom att inte lyckas hålla sina förväntningar för sig själva. Bilden av vad konst är och hur det ska gå till att skapa den är en kraftigt begränsande fantasi som främst vuxna ägnar sig åt. När dessa individer är privatpersoner kan deras missnöje ta sig uttryck i upprörda insändare, vilket är ett bra forum för såna åsikter, men när de sitter på andra poster med mer makt och inflytande över den konstnärliga processen så utgör de ett betydligt större problem. Jag träffar på dem här och var, även i dessa två projekt i Örebro, och det kostar ibland en hel del energi att bemöta och hantera deras rädslor. Därför är jag väldigt tacksam när de tjänstemän som är mina uppdragsgivare väljer att kliva in och ställa upp till konstens försvar. För konsten behöver ofta försvaras och förklaras, och det väger betydligt tyngre när en tjänsteman gör det än när jag som konstnär tvingas göra det helt på egen hand.

Avslutningsvis vill jag kort beskriva min upplevelse av att skapa mening och göra skillnad. Personligen är jag lite bortskämd med att förändra världen, åtminstone små delar av den i taget. Som konstnär kan jag välja att starta och ingå i processer som ändrar om förutsättningarna för människors fortsatta liv på jorden. Det kan låta pompöst men jag menar det på allvar, jag ser det hända gång på gång och det är en fantastisk känsla när det händer, när jag faktiskt gör skillnad. Det är just denna känsla som jag i min tur kan låta barn, unga och vuxna få erfara inom ramen för dessa konstnärliga arbeten. Den konkreta kroppsliga erfarenheten av att de faktiskt har makt och möjlighet att forma och förändra sina egna liv och andras, det är en ”utkomst” som är väldigt svår att mäta och som därför sällan tas upp i olika samtal kring huruvida offentlig konst är värt pengarna. Permanens går att mäta, men även den mäts ofta på fel sätt eftersom man överfokuserar på materiella aspekter och bortser från immateriella, sociala och subjektiva aspekter av permanens. När en fjortonårig pojke tänker på klimathotet och säger ”Allt är väldigt osäkert. Ingen vet hur illa det kommer bli eller hur fort det kommer att gå. Jag vet inte ens om jag eller mina framtida barn kommer att kunna leva färdigt våra liv innan det är kört”, då känns det som ett slag i magen. Men när samma pojke en stund senare står i en meterdjup grop tillsammans med sina klasskamrater, mitt i den centrala stadsparken i hans hemstad, och pratar entusiastiskt om hur förvånade människorna om hundratals år kommer att bli när de öppnar tidskapseln och får se och läsa om deras insats, så återställs i någon mån balansen i universum igen. Det ser mörkt ut, men det är verkligen inte kört.

Ruben Wätte