Offentliga konstinköp har gett upphov till heta debatter. På Statens konstråd finns rutiner för att skapa öppenhet och kunna motivera besluten. En viktig hjälp är myndighetens policy för konstinköp.
– Det bästa med en inköpspolicy är att den är till hjälp i det dagliga arbetet. Som inköpare blir man inte så ensam med besluten. Och för medborgarna innebär det insyn och en tydlighet i att de gemensamma medlen sköts på ett professionellt sätt, säger Anders Olofsson, som är inköpssamordnare på Statens konstråd.
Anders Olofsson tror att mycket av den senaste tidens debatt kring offentliga konstinköp har fötts ur otydliga regelverk.
– Sådana diskussioner uppstår när folk inte känner att de får en tillräckligt bra förklaring till varför inköpen ser ut som de gör. Därför är det så viktigt för oss med öppenhet, dokumentation och tydliga motiveringar.
Det bästa med en inköpspolicy är att den är till hjälp i det dagliga arbetet. Som inköpare blir man inte så ensam med besluten. Och för medborgarna innebär det insyn och en tydlighet i att de gemensamma medlen sköts på ett professionellt sätt.
Spridning och delat ansvar Inköpspolicyn på Statens konstråd säger att man ska eftersträva jämn fördelning mellan könen och att sprida inköpen i landets regioner, samt spegla den moderna konstens olika riktningar. Det finns också en jävspolicy som säger att inköparens relation till konstnären och galleriet inte får vara annat än rent professionell.
Verk som kostar upp till 50 000 kronor kan varje konstkonsult köpa in själv efter samråd med samordnaren. Om det kostar mer tas förslaget till generaldirektören som fattar beslut. Några gånger om året hålls inköpsmöten med generaldirektören, samordnaren, konstkonsulter och curatorer. Gruppen skaffar sig överblick och tar fram riktlinjer. Hur ser balansen ut mellan regioner och kön? Har man missat någon typ av teknik eller en viktig konstnär? Det är också den gruppen som diskuterar inköp av särskilt dyra verk, så kallade strategiska inköp, som inte ryms inom budgeten för en vanlig konstkollektion.
– Vi diskuterar och prioriterar. Samtal är ett viktigt redskap för att få syn på kvalitetsaspekterna och formulera tydliga motiveringar för sina ställningstaganden.
Inköpspolicyn är alltså vägledande, men Anders Olofsson poängterar att inköparna inte är bundna att vid varje givet tillfälle räkna på kön, region och uttryck.
– Vi gör avsteg från riktlinjerna, men då finns en tydlig motivering. Den konstnärliga kvaliteten kommer först, den är vår utgångspunkt. Eftersom representation är ett lättare kriterium att mäta så finns det en risk att man fastnar där. Men vi måste alltid kunna diskutera den konstnärliga kvaliteten och motivera våra bedömningar utifrån den, annars blir det snett.